Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 juli 1854, sida 1

hederskänsla. Det lönade också mödan att segla hitösver i en storm, der man kunde ha drunknat hundra gånger, för att höra en menniska dragas med döden. Marzou, som alltjemt stod vid den döendes bädd, vände sig om och gjorde ett tecken med handen. — För Guds skuld, tala sagtare! sade han. Fader Luz kan höra er. Lubert höjde på axlarne. Jo, jo! mumlade han mellan tänderna; det är en vacker färd vi gjort, som skepparen der nog skall skryta af. — Han kan prisa sig lycklig, om han slipper med att mista sin båt. — Åh, den skall jag nog finna reda på, svarade skepparen och påtog sin tröja; och alldenstund dina nasvar icke tillåta dig att gå med, så vill jag gå ensam. — Fader Goron tillåter kanske att jag går med, sade Marzou och närmade sig; men jag vill ogerna lemna Marillas under hans dödskamp, och för båten behöfva vi icke frukta. Både för och akter har jag kastat de båda dräggarne, som hålla den fast med förstäfven mot sjön; om en vecka skall man kunna finna den på samma ställe. — Bra gjordt! svarade skepparen, som blott ogerna syntes berömma Marzou; jag trodde icke att du var en så pass bra sjöman. — Fader Goron har nog glömt, att han förr i verlden ofta tog mig med som matros, sade Marzou, och att det är lätt att lära något, då man går i en god skola. Skepparen kastade på den unga mannen en sidoblick, liksom litade han ej riktigt på denna komplimang; men tonen var så rättfram och ansigtets uttryck så uppriktigt, att han utan krus måste taga den sådan den gass. — Det är bra! sade han. Låt oss då vänta; och när sen hafvet blifvit så lugnt som ett träsk, får Store Luc kanske så pass mod, att han kan ta fatt på en åra. — Nå, kan det icke få ett slut! utbrast Lubert, som, flat öfver sin feghet, men ur stånd att öfvervinna den, blef förargad öfver att man erinrade honom derom. Du vore i stånd att reta ett lamm, skeppare! Man skulle nästan tro att du önskade se mig drunknad. (Forts.)