Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 juli 1854, sida 1

farenhet å ömse sidor, som vid den nuvarande slyttningstid, efter det alla de vigtigare landtbrukets utesysslor äro fulländade, ej står till att vinna, hvadan vid, eller som nu brukats till och med före den redan Juni månads början pågående tid för uppsägning, eller öfverenskommelse om qvarblifvande, nämnde nödige kännedom af hvarandra, likasom för Tjenaren af alla tjensten åtföljande såväl svårigheter som lättnader, saknats, och derigenom vållats antingen tvehogsenhet eller beslut, som sedan efteråt ej så sällan ångrats. För landtbrukande Musbonder serskildt hafva följderna af nuvarande slyttningstid väl befunnits på det mest känbara sätt i den uppsagda och afflyttande tjenarens rätt ofta starka liknöjdhet om såväl sädens som isynnerhet fodringsgrödans inbergning och vård, som ock i hushållningen med den senares innan slyttningstiden började utfodring, samt i det deraf följande mindre ansvarighetsanspråk på den inflyttande tjenaren, som alltid med eller utan skäl kan skylla på den bortslyttande. Tjenaren åter, såväl den afflyttande, som den i tjensten inträdande, lida af det misstroende, som i de sistnämnde delar aldrig kan undgä att drabba dem, ofta alldeles oförskyldt, och så väl Husbonde, som låter hämta, ofta kanske långväga nog, sin tillslyttonde Tjenare, som denne, lida ändteligen ej så alldeles ringa af flyttning i den sena mörka årstiden och densamma aldraoftast åtföljande svåra väglag; jag tar mig friheten till färskt vitsord härom åberopa senaste hösts beskaffenhet i den delen, och jag tillstår att jag ej kunde undgå bemärka den atmosferiska opinionsyttring, till fördel för min motion, som dermed gafs. Den ledighets-njutning tjenande klassen varit förbehållen med den här i orten såkallade minskeveckan, förringas i hög grad af årstidens oangenäma natur; jag är fullt viss, att om den klassen här egde egen talan, skulle den gerna åtnöjas med halfva eller tvåtredjedels tid mot hvad den nu eger begagna, om den fick använda samma i de vackra, ljusa och varma midsommarsdagarne. I afseende åter på det Allmännas härunder beroende rätt, så, jemte det att de många enskilde af så Husbondesom Tjenstefolksklassen utgöra sammanlagde en stor portion af det Allmänna, och deras belåtenhet eller missbelåtenhet följaktligen är ett allmänt godt eller allmänt ondt, så tillåter jag mig serskildt blott antyda på det stora samhälls-onda, som beredes och utvecklas af den tjenstlöshet och det lösdrifveri, hvilka till så hufvudsaklig del vållas af tjenstefolks antagande endast för sommaren, men lemnande dem oförsörjde för den långa vintern; och det skäl, som nu hufvudsakligast framkallat en del HushållningsSällskapers vägrande att antaga det framställda förslag till förändring af tiden, och som, enligt hvad allmänt kändt, är det, att efter fiskerirörelsens slutande på hösten, man vanligtvis skiljer sig vid dervid begagnadt tjenstefolk, kan jag ej anse annorlunda, än för ett ytterligare högst framstående motiv att yrka den föreslagna förändringen, till brytande af den nämnda, i så moraliskt som ekonomiskt hänseende skadliga, om än häfdvunna sed af endast halfårs tjenstetid i de nämnde orter, och hvilken icke ens väl låter förena sig med nu gällande Legostadga, som uti sitt bestämmande af skyldigheten för enhvar att hafva laga försvar, och utsättande af blott en flyttningstid på året, synes tydligen innebära, att på landet endast helårstjenst är den lagliga. Allt annat aftal blir i min tanke kontrakt, som ej må förmenas hvilken som heldst, den der n.b. har laga försvar, att ingå, men han kan dermed ej anses lagstadd. För fiskeriorterna