Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 juli 1854, sida 1

la kroppen skakande af en krampaktig rörelse och mumlade osammanhängande ord; han hade ännu icke återkommit från sin förskräckelse. Den dödskamp han utstått, då han klängde sig fast vid den kantrade båten, hade brutit hans kraft, och musklerna sveko honom nu, då modet fattades honom. Han liknade en af dessa ekar, som till det yttre se starka ut, men inuti äro ihåliga, och dem första storm fäller till marken. I bakgrunden af kojan låg Marillas, orörlig utsträckt på en madrass; och man hörde dessa hväsande andedrag, som förkunna det sista ögonblickets annalkande. Lutad öfver honom söljde Marzou med rörelse denna sista kamp mellan lifvet och döden, och vid den döendes fötter knäböjde Jaumic, läsande den enda bön han lärt af sin mor. Efter en temligen långvarig tystnad uppsteg Goron och skakade på sig, med en vild åtbörd, liksom en ulf, som lemnar sin hviloplats; han tittade ut genom det lilla fönstret, hvilket vette mot hafvet, och, återvändande till spiseln, sade han till Store Luc: — Nå, upp med dig! Nu bedarrar vinden och vi måste begagna oss deraf, för att fiska upp båten. — Hvar? Hvad för en båt? stammade Lubert och vände sin slöa blick mot skepparen. — Den som du lät kantra, för det du glömde att låta skotet gå, svarade Goron; den ligger lovart om ön; med din båt kunna vi nog fiska upp den. — Hvad för slag! Du vill ut igen — utbrast Lubert — medan hafvet ännu är i uppror? Men hör du då icke, hur det Isvallar mot klipporna. F-n ta mig om jag vill våga min båt Joch min kropp! Skepparen kastade på honom en söraktlig blick. — Det stora kadavret! sade han hånleende. Han har blifvit mera hjertnupen än en ung flicka, för det han ett ögonblick blifvit skakad en smula af vågorna. Hans mod har drunknat i sjövattnet. — Det är bra! afbröt honom resen med en rysning, blandad med vrede; men jag råder dig att icke vidare tala om den saken, då du sjelf är skuld till alltsammans. — Det var således jag, som var rädd och icke kunde ut föra manövern? frågade Goron ironiskt. — Det Var du, som tvingade mig att följa med, svarade Store Luc förargad; då strandsläparen utmanade oss, månne jag då shade behöft att svara? Jag skulla nog med mina näfvar fålt Jhonom att hålla munnen; men du antog utmaningen af falsk