Staten blandade sig i saken med söreskrister om att öfverenskommelsen skall nödvändigt ingås på så och så lång tid. Utan tvifvel är derföre den fria flyttningen, eller rättare sagdt, full frihet att inbördes genom kontrakt uppgöra om såväl lönevillkor som slyttningstid, det enda förnuftiga härvidlag. Det är ju nemligen orimligt, att nödgas för ett helt å ett halft års tid binda sig vid en tjenare, som man föga eller intet känner, utan rättighet att skilja personen ifrån sig, utan ganska betydliga uppoffringar, vore han (eller hon) än i högsta grad lat, okunnig, stursk och ohöslig, o. s. v. Likaledes är det orimligt, att en tjenare skall vara nödsakad under så lång tid utstå alla ett dåligt husbondesolks misshandlingar. Den ömsesidiga fördelen kräsde alltså ovillkorligen, att man i detta fall finge fritt öfverenskomma, så att de som ville, finge binda sig icke blott för ett, utan för flera år, men andra finge uppgöra kontrakt på en månad eller ock hafva den saken helt och hållet öppen. Vi skulle med flera exempel kunna visa, att det alls icke ligger den våda häri, som mången föreställer sig. Då man likval svårligen ännu på lång tid, innan sinnena hunnit bli mera upplysta, kan hoppas på en förändring i denna rigtning, så återstår det att arbeta på en förändring i den närvarande slyttningstiden. Ämnet är här ofvan af hr Santesson utveckladt, och vi vilja derföre endast tillägga: föreskrif ten om den närvarande slyttningstiden är, såsom alla våra lagar, stiftad af den förmögne till den sattiges mehn. När skola hrr lagstiftare lära sig inse, att derest de ej vilja godvilligt bevaka deras rätt, som nu icke få höja en enda röst i deras rådslag, så komma dessa en gång och anhålla ödmjukligen, att — få stifta sina lagar sjelfra. — Vi anhålla att särskilt få lägga denna lilla erinran på Valloflige Bondeståndets hjerta, då man nemligen med stor förundran måst erfara, att Bondeståndet afslagit motionen om förändrad flyttningstid.