Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 juli 1854, sida 1

Stistaren vare betankt på att i detta sall framkomma med något lagförslag, som fyller den gamla förordningens brister, dock utan att i minsta mån angripa sjelfva tryckfriheten, som är hvarje medborgares fria rätt, att yttra sin mening oförtäckt öfver allt, som kan blifva föremål för menskligt vetande, således ock öfver alla institutioner, vare sig kyrkliga eller borgerliga, öfver alla regeringshandlingar, från hvilka naturligtvis handlingarnes upphofsmän ej kunna skiljas i denna deras offentliga egenskap; öfver alla kyrkliga, politiska, borgerliga och vetenskapliga frågor m. m. Den öppna, oförhindrade yttranderätten öfver alla dessa ämnen utgör ett af civilisationens hufvudvilkor, och har varit ett af de mäktigaste medel, hvarigenom våra dagars kultur nått den utvecklingspunkt, hvarpå den för närvarande besinner sig och hvarifrån den skall ytterligare gå framåt, till menniskoslägtets välfärd. Hvad åter angår sriheten att i oslentligt tryck angripa oskyldiga personer i deras enskilta lif och verksamhet, så är detta icke frihet, utan just dess motsats, eller våld. Med borgerlig frihet mena vi ju nemligen: friheten, att ostörd af hvarje angrepp, vare sig från det ena eller andra hållet, utöfva sin verksamhet, då den icke störer andras frihet. Störes nu denna frihet af oförnuftiva lagar, af en godtycklig regeringsoch polismak! eller genom smädelser och bakdanteri, så är det icke frihet längre, utan, såsom sagdt är, ett våldstillstånd. De som inom pressen tillåta sig sådana ingrepp i den enskiltes frihet begå alltså brott, som böra af lagen näpsas, alldenstund ju samhället öfvertagit sjelfhämndsrätten och åtagit sig att gifva den förorättade individen den upprättelse, som han i naturtillståndet sjelf utkrafver. Lemnar samhallet ej ett sådant skydd, så söker individen att sjels göra sin rätt gällande, och det var i denna mening fullkomligt sannt yttradt af den utmärkte frihetsvännen Franklin, att der oinskränkt tryckfrihet äger rum, måste också vara kåppfrihet. Felet ligger här endast i uttrycket tryckfrihett, ty man kan ej kalla ett sådant laglöshetstillstånd frihet; emedan man då också skulle kunna tala om: slagsmålsfrihet, mordoch röfveri-srihet o. s. v. Erkannande således att vår n. v. tryckfrihetsförordning icke tillräckligt skyddar den borgerliga friheten — ehuru de sednare tidernas erfarenhet, då man sett flera skribenter och deras redskap dömda till fästning och höga böter för deras brott, bevisar att lagen icke är så slapp som man talar — tro vi dock att de öfverklagade missbruken dels befinna sig på återgång, dels med allt sitt onda uträttat åtskilligt godt. Flera af de värrsta skandaltidningarne hafva gått under; inom den öfriga pressen har en moderatare och mera hyfsad ton inträdt, och den periodiska pressen börjar tillegna sig allt flera talanger, sedan det numemera just ej anses för någon skam att vara tidningsskrifvare. Det goda skandalpressen uträttat har legat, såsom vi förr nämnt, i den skräck den injagat hos en mängd personer, hvilkas samhällsställning hittills satt dem i stånd att ostraffadt drifva alla möjliga laster och utsväfningar. — Med allt detta tarfvar, såsom nämndt är, vår tryckfrihetsförordning åtskilliga förbättrade och nya bestämmelser, såsom i af