af trenne stånd, väl icke måtte anses mindre konstitutionellt tillkomna än så mången annan lag, som blott har denna sanktion — så synes oss detta vara ganska oförsigtigt yttradt. Det har redan blifvit anmärkt, att Successionsord ningen står i grundlagarne närmast Tryckfrihetsförordningen. Skulle man då icke äfven kunna borttaga denna lag ur grundlagen? Yore ej förändringar härutinnan, åstadkomna genom tre stånds beslut, lika konstitutionella, som andra lagar, hvilka blott ha denna sanktion? — Hvad skulle emellertid Sv. Tidn. hafva yttrat, om någon framkommit med en motion i detta syfte? — Ännu mer: behosvet af en förbättrad representation, d. ä. en för ändring i Regeringsformen och Riksdagsordningen, är allmänt insedt, men alla ansträngningar i den vägen stranda deremot, att en dylik förändring skall bifallas af alla fyra stånden. Oaktadt man med grämelse och bekymmer inser den svårighet, som häri ligger, att vinna en tidsenlig representationsreform, så veta vi dock ej att någon, icke ens den argaste Örebroman, väckt förslag om namnde lagars borttagande ur grundlagen. Kegeringen har emellertid nu visat vägen, men den är beklagligen så illa funnen, att det icke saller någon in att följa exemplet. Det försök Sv. Tidn. med sin mot Hand. Tidn. rigtade uppsats gjort, att bemöta de många mot Regeringens ifrågavarande proposition rigtade anmärkningar, synes oss sålunda temligen misslyckadt och blott ägnadt att ytterligare hålla frågan öppen, under det att det för regeringen vore lyckligast, att den ju förr desto helldre måtte falla i glömska. Vill Sv. Tidn. emellertid vidare företaga sig det otacksamma göromålet, att försvara nämnde förslag, så behagade han koncentrera sina tankar kring sjelfva hufvudpunkterna, och de äro: l:o. Ar en förändring af vår n. v. tryckfrihetsförordning behöflig och har Regeringen alltså haft skäl att framkomma med ett förslag i den delen? — Som denna sak knappast är omtvistad, så kan man genast öfvergå till andra punkten, och den är: 2:o. Bör Trycklrihetsförordningen höra till grundlagarne eller ej? — Äfven om det kunde bevisas att detta ej vore nödigt, så återstår: 3:o. Har det varit politiskt klokt och rätt af Regeringen att under denna tidpunkt väcka ett sådant förslag? Dessa äro de trenne punkter, kring hvilka en diskussion öfver detta ämne bör koncentrera sig, dervid det, i anseende till frågans vidd, är helsosamt, att iakttaga så mycken logik som möjligt, och undvika alltför långa afvikelser från saken, samt framför allt, vid bemötande af vederparternas argumenter, citera dessa rigtigt. Isall Sv. Tidn. vill på detta sätt ingå verkligen i sjelfva saken, så skulle onekligen diskussionen kunna vinna någon hållning, hvilket nu ej är möjligt, då det enda försöket vår ärade kollega i detta fall gjort, varit svafvande, upptagande bisaker och förbigående sjelfva hufvudsaken. Vi kunde härmed sluta för denna gång, men böra ej lemna ett litet, oskyldigt och, liksom i förbigående salldt yttrande oanmärkt. Sv. Tidn. påstår nemligen, att under de republikanska styrelserna i Frankrike fanns ingen tryckfrihet utom för de rådande partierna. — Detta påstående är, med förlof, osanning. Utom under den första fransyska revolutionens skräckperiod, fanns under de republikanska styrelserna i Frankrike en oinskränkt tryckfrihet, som ock i fullt mått utöfvades. Sarskilt äro vi i tillfälle att ifrån de republikanska styrelserna under året 1848 förete tidningar utkomna i Paris af de mest motsatta politiska färger. Eller bar Sv. Tidn. glömt t. ex. den bittra polemik, som tidn. la Presse förde dels mot den provisoriska styrelsen, dels mot gen. Cavaignac, då han var republikens chef? Huru kan man då våga komma fram med ett sådant påstående som det att, tryckfrihet fanns endast för de rådande partierna? — Dylika oärliga beskyllningar likna dem, som genast under republikens första tider återgåfvos i våra tidningar af en viss färg, att en bättre klädd person ej kunde gå i säkerhet på Paris gator, m. m., hvilket allt var idel lögnhistorier. Då man, såsom Sv. Tidn., visar sig mån om en viss gentlemanlikhet i sått och ton, så synes man oss äfven böra i sak iakttaga något som kanske är lika vigtigt, nemligen tala sanning. I annat fall kan den der anständigheten leda till det hvarom Kellgren yttrade: Anstandigheten kom och sederna försvunno. — För vår del föredraga vi sanning och ärlighet, äfven i råa former, framför osanning och oärlighet i de mest städade. Vi veta alltför väl, att den goda tonen medgifver förtal och allsköns skandal, blott de framställas med belefvenhet, men vi trodde icke att detta var Sv. Tidn:s mening, I 2