Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 juli 1854, sida 1

Nu kan jag tiga och afbida bättre tider; men om du önskar, att afbida bättre tider; men om du önskar, att jag icke skall fälla modet, tala då aldrig så, som om vi icke vore något för hvarandra; aldrig, Niette, hör du! — Må göra! det är då asgjordt — sade den unga slickan och började skratta, för att dölja sin rörelse — så mycket mer, som du ännu icke läser flytande nog, för att jag skulle kunna sluta min undervisning. — Det fattas åtminstone icke god vilja, sade Louis, som uppdrog en bönbok ur sin tröjficka ; det slitna bandet och den bleknade snitten vittnade om ett långvarigt bruk. — Ehuru det är en helig bok och den samma som min mor begagnade, så hade jag likväl icke tänkt synnerligen på den förrän den dag, då du lofvade lära mig läsa: men sedan dess har den aldrig lemnat mig, och du ser, att jag lagt ett märke vid hvarje lexa. Vid dessa ord tog han den gamla boken, och visade mellan nästan alla bladen grässtrån, torkade blad och blommor. Annette smålog. — Låt nu se, om du läst öfver din lexa, min stackars Louis! sade hon. Hon gaf Marzou en vink, hvarpå han närmade sig med sin pall och satte sig vid hennes fötter i ett barns blygsamma och vetgiriga ställning. Boken, som han lagt på den unga slickans knä, öppnade sig ungefår i midten på ett ställe, som va betecknadt med ett koloreradt bilde, föreställande den mystiska heliga jungfrun med sju värjor i sitt hjerta. Antingen det skedde med afsigt eller genom en händelse — nog af, det var bröl lopsmessan. Annette lade spetsen af sin ten på boken, för att angilva raden, och Marzou läste stammande: — ,QO Gud! se i nåd ned till din tjenarinna. Nära att förenas med sin älskade, anropar hon ditt beskydd. Låt hennes ok blifva ett fridens och kärlekens ok. Låt henne blifva alsklig som Rakel, förståndig som Rebecka, trofast som Sara. . Du har varit barmhertig mot oss, du har fattat medlidande med tvenne föräldralösa, på det de ständigt må välsigna dig mera. Här lyfte den unge mannen sina ögon mot Annette. — Det är icke jag som talar, det är boken — sade han med ett småleende — Men du ser sjelf, Niette, att försynen liksom uppmuntrar oss. — Iig, Louis! svarade den unga flickan och skakade på hufvudet. Försynen gör sig icke besvär för så litet, och vår öde beror af menniskor, hvilka icke äro af samma sinnelag som vi.