Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 juli 1854, sida 1

— Jag vet det, min Gud, jag vet det! — svarade Marzou. — Din far (Gud vare honom nådig och barmhertig !) har alltid hatat mig, liksom skulle jag hafva skadat hans goda namn och rykte, eller hans arf; men han kan icke ständigt fortfara att hata en menniska, som icke hyser något agg, och som blott önskar att älska honom. Om du derför endast vill fortfara att älska mig, Niette, så vill jag ha godt hopp. Gud låter allt skei sinom tid, det är vår pligt att vara tåliga: foglarne dröja ju tills på våren med att bygga sig bo. — Ja, — sade flickan med låg röst och vred på tråden i sin ten, — men bland dem finnes ingen Store Luc. Louis for tillsamman, och hans eljest färglösa ansigte öfvergjöts af en stark rodnad. — Han har alltså talat? frågade han tyst men häftigt. — Icke han, — svarade Annette och höjde föraktligt på axlarne. Månne Store Luc kan tala med ett fruntimmer? Men det finnes en annan, som talar för honom. Och hon började nu med återhållen rörelse berätta, huru hennes far ständigt plågade henne med anledning af deras granne, som han med all makt ville ha till måg. Oaktadt Marzou, liksom alla andra, haft en aning om dessa planer, blef han dock . nästan tillintetgjord då han nu hörde dem bekräftas, och den unga flickan, som blott velat stäfja hans alltför djerfva förhoppningar, märkte snart, att hon förfelat målet. Hon försökte då att åter intala honom något mod; men såsom det nästan alltid händer, då man en gång nedstörtat från sina förhoppningars höjd, så gick det också nu; Marzou syntes hårdnackadt sasthålla vid sin smärta samt helt och hållet öfverlemna sig åt sin modsalldhet. — Först jemförde han sin fattigdom med sin rivals relativa välstånd, det slags förakt, under hvilket han sjelf uppvuxit med den skräckinjagande aktning, som Store Luc ingaf; han dröjde vid dessa smärtsamma jemförelser, erinrade henne om allt det elände han från sin barndom måst genomgå och slöt deraf, att han och lyckan icke vore skapade att vandra tillsamman. Han tillade, att om han skulle uppzisva ett hopp, som under så lång tid ensamt upprätthållit honom, hade han icke mer något att lefva för. (Forts.)