Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 juli 1854, sida 1

tt tta NS en seende å angrepp å oförvunne enskilte perso. ner, i asseende å juryns sammansättning, m m. Af en regering, som verkligen nitalska för den medborgerliga frihetens beskyddande hade man derföre ock bordt vänta ett förslag si denna våg. Och ett förslag kom också — men hurudant? Icke till några nödiga parti j ella förändringar, utan till hela tryckfrihetsför ordningens utryckande ur grundlagarne, mec hvilka den af 1809 års män blifvit visligen in förlifvad. Det är för hvarje menniska, äfven med der Svasaste politiska blick, uppenbart, att dett: förslag aldrig skall blifva af de fyra riksstånder antaget, utan att, om man ock af någon be. synnerlig slump kunde genomdrifva detsamma hos 3 stånd, så skall det dock ohjelpligen Stranda mot det 4:de. När detta är så tydligt att ett barn kan fatta det, så frågas rättvisligen: huru kan en regering, som gör anspråk på att bevara det minsta anseende, framkomma med ett förslag, som ohjelpligen måste salla? Kan någon regeringshandling vara oklokare än en sådan? Och oklokhet inom politiken är, säsom den Statsman yttrade, som egde anseendet att vara den slugaste politiker på sin tid: värre är ett brott. Detta Talleyrands bekanta yttrande: Ceest pire qwun crime, cest une saute, öfversatte vi för tillfället med det som kraftigast uttrycker tanken: Det är värre än ett brott, det är en dumhet. Svenska Tidn., som, ehuru den förklarat sig ej vara ministeriell. nu haft mycket beSvär, att icke blott försvara ministerens handlingar och system, utan äfven framställa ministrarnes personligheter i en mycket vacker dager — ett område hvarpå vi ej ingå — har hakat sig fast vid detta Talleyrands, af H. T. anförda yttrande, men citerar våra ord så, som skulle vi hafva sagt, att Regeringens proposition rörande tryckfriheten: Sicke allenast är et brott, men en dumhel. Något värre vanstallande af en vederparts ord hafva vi ej på länge läst, så mycket klandervärdare, som hela Sv. Tidn:s uppsats är byggd på denna vanställda framställning, i det den går ut på att visa att regeringens proposition icke år något brott, hvilket vi alldrig påstått. Det skall intressera oss att se om Sv. Tidn. är nog ärlig, att utan omsvep berigtiga dessa misstag. Hvad Sv. Tidn:s uppsats för öfrigt angår, vilja vi endast anmärka, att vi icke blott ej klandrat regeringen för det den framkommit med ett förslag rörande tryckfrihetsförordningen, utan fastmer alltid väntat och önskat att den skulle göra detta. Hvad vi, i likhet med hvarje tänkande menniska, måst ogilla, har varit förslagets beskaffenhet och oklokhefen, eller rent ut taladt, dumheten al dess framställande, utan utsigt till dess genomdrifvande. Hade Sv. Tidn. varit så god och velat förstå dessa våra tydliga ord, så hade säkert jemförelsen med Frankrikes regeringar, huru de vid flera tillfällen framlagt förslager rörande tryckfriheten — n. b. som ock blifvit antagna — uteblilvit, ty det år ieke härom frågan år, och det är dock i en polemik rätt helsosamt, att hålla sig till sjelfva saken.