Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 juli 1854, sida 1

förra svärfar, general Horn, af sin tjenst 26 Hapitiet. I början af sommaren 1722 skulle Stael von Holstein och fröken Ridderskantz fira sitt bröllop på Araslöf. Hösten förut hade freden med Ryssland blifvit afslutad, hvarigenom alla krigsfångarne, å ömse sidor, erhöllo sin frihet, jemte rättigheten att återvända till sitt fådernesland. I anseende till den vidsträckta rymd, hvarpå de i Ryssland varit spridda, och den förestående årstiden, med sina svårigheter att komma fort på vägar och stigar, kunde de icke hinna blifva samlade på en punkt, för att derifrån öfverföras, förr än påföljande våren. Bland de fångne egde fröken Sophia tvenne bröder, hvilka så tidigt gingo ut i kung Carls krig, att kon knappast kunde påminna sig hafva sett dem, men genom hvilkas närvaro hon ville öka glädjen af sin bröllopsfest. Hysing, som på våren tillträdt sitt pastorat, men vid skiljsmessan från Stael lofvat att komma till hans bröllop, för att förrätta vigseln, hade äfven åtagit sig det uppdraget att infinna sig i Stockholm vid sångarnes väntade ankomst, för att underrätta brudens nyssnanmde bröder, jemte Ingeborgs alla syskon och anhöriga om den förestående föreningen och formligen invitera dem till brölloppet. Emellertid var lysningstiden redan inne och Stael, för att vara sin fästmö nära, nedrest till Christianstad, der äfven hans var sästad, och derifrån de begge tillsammans ofta reste ut till Araslöf, på det äfven den gamle skulle lära närmare känna den, som skulle ersätta hans älskade Ingeborgs plats i Staels hjerta. Och oaktadt de mäktiga känslor, som talade för den käraste af hans döttrar, kunde den adle gråhärsmannen icke vägra sitt bifall till Staels val. Den tredje lysningsdagen var redan för handen. Det var en ljuf, vacker dag, med något vemodigt i sin milda luft, sitt fullkomliga lugn och sin halfklara belysning, och äfven på Sophias sköna ansigte låg ett uttryck af samma inneboende mening. Sedan gratulationsvisiterna voro borta, lemnade Sophia sin arm åt generalen och bjöd på en promenad ut i trädgården. Från denna vek hon ut i en vacker lösang, den Stael nu för första gången fann upptagen af gångar, som en liten park, hyilken prydnad naturen annars förnekat detta ställe. (Forts.) 1