Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 juli 1854, sida 1

———— — s hans kärlek för fred gjorde honom oförmögen att stå i spetsen för en krigförande regering. Han ej blott erkände, utan häfdade som en ära, att han, mera an någon annan i landet, hade kämpat för fredens upprätthållande, så att den enda sorebråelse, han i detta afseende kunnat göra sig sjelf, skulle varit, om han icke uttömt hvarje hederligt medel att undvika kriget. Men nu önskade han krig, såsom ett medel att erhålla fred; och det säkraste medlet att få slut på ett krig, är att föra det med yttersta kraft och beslutsamhet. Detta har han icke frångått; han har icke blott bered villigt samverkat med sine kolleger till krigsförberedelsernas främjande, utan han har, mera än någon annan, päskyndat de allierades täg öfver Balkan, på det de måtte kunna understödja Omer Paschas tappra här och räcka Österrike en hjelpsam hand, så att det kunde sättas i stånd att taga en verksam del i krigsrörelser na. Så länge han således hade något att göra med krigets förande — det han utan ringaste tvifvel ansåg för fullkomligt råttvist — skulle hans kärlek för freden förmå honom att begagna de medel, som vore de verksammaste att göra ett slut på kriget, så att en såker och hederlig fred sedan kunde upprätthållas. (Forts.)