Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 juli 1854, sida 1

tillgifvenhet jag vore skyldig henne. Nej, min kära Hysing. jag tror det ändå vara det klokaste att slå sådane tankar ur hågen. — Och med dessa ord afbröt han samtalet. : Åter förgick ett år, hvarunder detta ämne ej så sällan upptogs och ånyo diskuterades af våra begge vänner. Då man ofta hor ett förhållande upprepas blir man siutligen förtrolig med dess. möjligheter; och då Stael noga öfvervägde de ovanliga egenskaper och naturens och lyckans gåsvor, som funnos förenade hos sroken Ridderskantz, kunde han ej neka, att de voro liksom afvägda, för att ersätta en sådan saknad, som den förlusten af en maka, liknande hans, efterlemnade. Men ändå var det honom svårt! alt förmå sig taga ett enda steg till närmande af detta mål, och; himlen vet om han någonsin skulle hafva beqvämt sig dertill, om han icke sett sitt enda sällskap i ensamheten sig beröfvadt. Hysing blef nemligen utnämnd till kyrkoherde i Eskilstuna. Han skulle alltså förlora äfven denne väns dagliga umgänge. Vid, tanken på den enslighet, hvaråt han sedermera skulle finna sig ölverlemnad, började verkligen föreställningen af ett nytt aktenskap att allvarsammare sysselsätta honom; och Hysings uppmaningar började äfven vid denna tid blifva ifrigare, och skalen mera valtaliga. Så reste Stael ändtligen ned till Araslöf och skred till verket af en förklaring. Hans stora rykte och de personliga företräden, som utmärkte honom, tillvunno honom det hjerta, som hittills försmått tusendes hyllning. Nu trodde sig Stael i en ny förening kunna börja hoppet af en ny lycka. Ju mera han lärde känna Sophia, ju mera öfvertygades han verkligen att hon, endast hon var den som ännu en gång skulle kunna lyckliggöra honom. Men långt ifrån att denna ölvertygelse undantrangde Ingeborgs bild, qvarhöllsdensamma så mycket trognare, emedan det blott var minnet af hennes egenskaper och hennes själs ovanliga lyftning, som trädde honom till möte i dem en närmare bekantskap med Sophia allt mer och mer utvecklade. Så älskade han begge, i minnet och i verkligheten, utan att skilja dem nog för att jemföra någonderas företrade.