Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 maj 1854, sida 1

Ulrikes Myfryter. ENGLAND. Den 28 April besvarade ministrarne i underhuset åtskilliga frågor rörande orientaliska angelägenheterna. Dessa frågor och svar äro redan, efter telegraf-depescher, i korthot angifne, men vi anse oss böra något fullständigare redogöra för desamma. På en fråga al sir J. Walsh, om ångare användes till kavalleriets och artilleriets transporterande till Orienten, svarade sjöministern sir J. Graham, att sedan den 28 Febr. hade 830 officerare, 24,119 gemene och 2259 hästar samt 5000 tons krigsförnödenheter befordrats till Orienten, hvarvid användts 92 fartyg, af hvilka 27 varit ångare och resten segelskepp. I betraktande af den långa väg, som denna truppstyrka tillryggalagt, och den tid som dertill åtgått, var han öfvertygad om att icke vid något föregående tillfälle i Englands historia en sådan operation så skyndsamt utförts. För öfrigt hade amiralitetet kommit till den öfvertygelse, att ångbåtar i allmänhet icke voro så användbara vid transporten af kavalleri. — Med anledning af en fråga af lord Dudley Stuart om ryska truppernas obehindrade afhemtande från tscherkessiska kusten yttrade samme minister, i of verensstammelse med hvad utrikesministern Calarendon dagen tillförne förklarat i öfverhuset, att, för så vidt det kommit till regeringens kunskap, ryska flottan icke lemnat Sebastopols hamnar och har ej eller på den tid, hvarom fråga varit, öfverfört trupper från det ena stället till det andra på svarta hafvets kuster. Allt hvad som skett var att en engelsk och en fransk ångare, som kryssade vid tscherkessiska kusten, sett 5 små ryska ångare, som togo trupper om bord från de raserade sastena. Dessa stodo i ljusan låga och ångarne — simpla postfartyg — togo flykten så snart de fingo ögat på de engelska kryssarne. Ett af transportsartygen anhölls dock och förständigades att inlöpa i närmaste ryska hamn. Mera kunde kryssarne icke göra enligt sina instruktioner från December, ty detta passerade den 15 eller 16 Mars och krigsförklaringen utfärdades först den 29 s. m. i London. Emot förklaringen af Graham och Clarendon anmärktes i båda husen, att de skilde sig himmelsvidt från den berättelse J. de S:t Petersburg haft om saken. beri talas icke om postsartyg,. utan om örlogsångare och om det syftemålet att förstärka Sebastopols besättning med besättningarne från dessa fästen; vid den tiden kunde ryska flottan svårligen företaga något af större vigt än detta. Någon krigsförklaring var icke då utfärdad, det är sannt, men sientligheter emot ryska slottan voro dock redan uttalade. Det var derför hvarken mer eller mindre än ett skryt, att man förbjuder ryska flottan att visa sig i svarta hafvet ech likväl icke angriper den, då den trotsar förbudet. Markis Clanricarde i öfverhuset och hr Layard i underhuset voro de, som i denna fråga synnerligast bade något att anföra. Regeringens försvar emot anmärkningarne fördes något undfallande af Clarendon och Graham. Den förre lofvade att offentliggöra depescherna från Dundas, på det att man måtte kunna öfvertyga sig om hvilka meddelanden som äro pålitligast, hans eller de ryska. Graham bad huset