Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 maj 1854, sida 1

drig skall en Gagarin tillåtas en förbindelse med en simpel sremmande adelsman! — utropade furstinnan, lägande af stolthet och harm. — Det är här jag som handlar — återtog generalen helt peremptoriskt. — Stael blir icke en fremmande adelsman, då han ingår i crarens tjenst och naturaliseras bland oss. Och hvad den plats beträffar, som nu erbjudes honom, vill jag blott underrätta er, min furstinna, att den varit eftersträfvad af ingen mindre än just en Gagarin, neml. unge furst Alexander af detta namn, då jag erhöll den af czaren för Staels räkning, för att derigenom visa mitt deltagande för den sköna fröken Natalia, er slägting och gunstling. Furstinnan stod härvid liksom träffad af åskan. En allmän tystnad inträdde. — Natalia — afbröt Tschammer, och lemnade henne fullmakten — det tillhör dig att besegra hans skrupler. Natalia öfverräckte den nu till Stael, med ett inställsamt leende; men han drog sig, under en vördnadsfull bugning, tillbaka och sade: — Aldrig, min fröken! — Natalias kinder vexlade från en rodnande glöd till en dödlig blekhet, och hon hade all möda i verlden att lägga band på den känsla, som hon vid denna vägran erfor. — Ha, ha, ha — skrattade furstinnan. — Framgången gäckas med edra planer, min gemål. Med en skarpare blick, eller med litet större förtroende till er gemål, skulle ni ha besparat er den otacksamma rol ni här spelat. — Det anstode er bättre, min furstinna, att i detta ögonblick begagna er värdighet, som Natalias beskyddarinna, än edra sarkasmer — anmärkte Tschammer bittert. — Om ni då ändtligen fordrar att jag skall inblanda mig i denna sak, som ni med en serdeles ömtålighet ända hittills tycks hafva förbehållit åt ledningen af er egna skarpsinnighet, så är jag visserligen villig, att gifva vika för er önskan, men endast för att säga er, att den skymf, för hvilken ni utsatt er gemåls unga slägting, är lika sårande för eo qvinna, som oerhörd för en Gagarin, och att, om kapten Staels lycka är er så angelägen, ni borde laga att fröken Horn blefve sänd på samma väg till Siberien som han. — Jag har icke utbedt mig edra råd! — stammade Tschammer med darrande läppar och fästade sina lågande blickar på Ingeborg, som svigtade och var nära att nedsjunka. Stael, som varseblef hennes rörelse, tog ett steg emot hen