Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 maj 1854, sida 1

ne och utsträckte sina armar för att uppehålla henne, men ge neralen undanstötte honom och bar henne bort i rummet ti en fönsterfördjupning, der han nedsatte henne på en stol. — Ingeborg, du älskar Stael? — hviskade han, i det ha nedböjde sig öfver henne. — Du svarar icke! Denna tystnad säger mig nog. Det : din kärlek, som ställt sig i vägen för hans lycka. — Nej, vid Gud! — Icke? Säg det ännu en gång, säg att du icke älskar he nom, att inga förhållanden till dig binda honom ! — Inga! — framstammade Ingeborg. — Inga! — uppropade Tschammer. — Och detta är di allvar, ditt oåterkalleliga allvar? — Ni har hört det! — Våälan! — utropade han med klarnadt ansigte och len nade henne för att återvända till Stael. — Det är ungdomen sätt — att i hänförelsens ögonblick bedraga sig på sina egn känslor, och förblindad af ärans och pligtens skenbilder, bring dem offer, hvilkas pris den icke sjelf lärt sig bedöma, och sor den derför får sent ångra. Jag vill således, långtifrån att stra fa er öfverilning, som ett fel, endast betrakta den som en äde exaltation, från hvilken jag vill lemna er rådrum att återkomminnan ni oåterkalleligt afgör ert öde. Men glöm icke att ni c har längre tid att besinna er, än till morgondagen. Om den kunde ändra mitt beslut, skulle Jag föredrag ännu i dag att skjuta mig en kula genom bröstet, för att de begråten al ett hjerta, som vet hvad den svenske krigarns plig och ära tillhör. — Trotsige, denna djerfhet skall finna sin lön! — Det är grymt af er, min gemål, att så misskänna kärle kens makt. Eller vill ni längre tvifla på, att kapten Stael oc fröken Horn älska hvarandra, och alt det är detta som bestäm mer det handlingssätt, med hvilket ni tyckes roa er att för dubbla er egen förödmjukelse. (Forts.) Något att fundera på. Vi meddela nedanskrifna lilla bok stafs-rebus, lemnande våra läsarinnor och läsare ett par dagars tid al fundera på upplösningen: in Iycl