Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 maj 1854, sida 2

dium icke lemnar någon visshet om sin art eller form, så uppskjuter kärleken ofta i rena ädla hjertan under det blyghetenss skygd, som lemnar hjertat sjelf i okunnighet om sina vaknande ll: känslors rätta namn. Så var verkliga förhållandet med Stael och Ingeborg. Den ovillkorliga vördnaden för en ädel och utmarkt krigare, samt det naturliga deltagande som ungdomens och alsk-J. värdhetens lidanden ingifva, skulle i Staels egna ögon fullkomligt hafva rättfärdigat hans känslor för den tappre Horns dotter — li om han annars trott sig behöfva ransaka dem för detta ändamål — liksom Ingeborg lätt bedrog sig på sina, då hon vagde dem på vågskålen af den tacksamhet hon raknade sig skyldig. den som räddat hennes lif och visat sig så deltagande för hennes och hennes syskons utveckling. Så begagnade Stael de dagliga tillfällen furstinnan gaf honom att träffa Ingeborg, med en vördnad, som aslägsnade alla faror från deras ensamhet, utan att likväl undertrycka något af den vexande kärlekens makt, tills händelsen slutligen för dem båda upptäckte naturen af deras egna känslor. Czaren hade nemligen låtit utgå ett bud till alla orter, der svenska fångar uppehöllo sig, att de skulle infinna sig i Moskau vid det stora triumftåg — hvartill vi på ett annat ställe skola återkomma — som han lät förbereda till firande af sin seger öfver kung Carl; och med anledning deraf hade äfven till Gortschin kommit anmaning att Stael skulle återvända så fort hans förbättring medgaf det. Detta oväntade påskyndande af hans afresa, lät honom med skilsmessans bitterhet också erfara den rätta anledningen dertill. Varm och lågande bröt sig då, vid nästa möte, bekännelsen derom ur hans hjerta och besvarades af Ingeborg med denna blyga rodnad och denna sänkta blick, som så väl tolkar hjertats känslor, utan behof af tungans språk. En sak pressade dock Ingeborgs bröst vid tankan på de egna förhållanden, som försatt henne så ensam, i detta vigtiga ögonblick, på en fremmande jord och förnekade en faders välsignelser att helga hennes hjertas val. En oemotståndlig ovilja bemäktigade sig henne derjemte vid tanken på att låta den fremmande omgifningen med sina kalla likgiltiga blickar intränga i hennes hjertas helgedom, och skåda de känslor, som hon kände värda englars blickar. Det var både henne och Stael som om den kärlek, hvilken fästade dem vid hvarandra, lösbröt dem från hela den öfriga verldens gemenskap, och gjorde den icke allenast likgiltig utan afven motbjudande för dem. Som Staels tillstånd, enligt läkares intygande, tvingade honom