Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 maj 1854, sida 2

ned lärarnes bemödanden, ofta kan under en sämre örfattning vara mer tillfredsställande, än under en håttre dito. Förbiseende detta har red. framkommit med det obetänkta påståendet, att programmets anmärkningar om den nuvarande författningens menliga inflytande på undervisningen nödvändigt måste innebära en så beskaffad jemförelse mellan resultatet af samtliga förhållandena förr och nu, hvarigenom lärjungarnes tillstånd i ofvannämnde hänseenden skulle vara betecknad såsom för närvarande ,såmre än förr. Programmet sjelft inlåter sig likväl alldeles icke i någon sådan empiriskt-individuell jämförelse, utan uppståller en helt annan och ideal måttstock för pröfningen, neml. ,de fordringar, man har rättighet att göra sig af våra elementarläroverk (slutorden af andra stycket), och finner vid denna måttstocks användande utslaget falla derhän, att den åldre läroverksförfattningen medgaf (icke derföre nödvändigtvis öfverallt medförde) ett större närmande till dessa fordringar, än den nuvarande; hvadan denna sednare måste sägas, i hvad på den ankommit, ha!va icke gagnat, utan ,snarare skadat undervisningen på båda linierna af läroverket. Huruvida rektor verkligen har den öfvertygelse om lärjungarnes kunskapliga tillstånd, som red. påstår honom hafva tillkännagifvit, kan man af programmet icke veta, eftersom dess ämne är ett annat; men om så vore förhållandet, så skulle han dock naturligtvis besutit nog takt att gifva sin öfvertygelse ett annat uttryck, för att icke gagnlöst bedröfva en ungdom, som i dessa förhållanden icke hade någon skuld. Antag å andra sidan, att red. har alldeles rätt i sitt påstående, det kunskapsförhållandet hos lärjungarne i härvarande läroverk nu är vida vackrare, än före föreningen af de bägge linierna; år härigenom programmets sats om menligheten af denna förening i ringaste måtto vederlagd? Ja — i i fall red. anser sin sats om spärrningssystemets menlighet för våra handelsstäders materiella förkofran vara vederlagd i och med detsamma som någon bevisar, att välståndet i handelsstaden Götheborg nu är otvifvelaktigt större, än före cholerans och spärrningarnes tid. Jag ångrar dock nästan, att jag sagt 5ja; ty hvem vet, huru långt red. kan gå, för att bevara ,det i slutledningen vigtiga momentet: konseqvens? 1). 14. Häldre än att återtaga ett förhastadt yrkande förklarar sig red. beredd att bära de af mig derur utledda följderna och erkänner såmedelst, att den sjelf (red) nedsätter och kastar skugga på Götheborgs stad, så ofta den klandrar ett lagstadgande, som åfven här uppenbarar menliga verkningar. Erkännandet förtjenar ur mer än en synpunkt tillvaratagas, men får dock stå för dens enskilda räkning, som gjort det. 1 allmånhet måste deremot gälla, att ingen person, vare sig physisk eller moralisk (institution eller samhälle), kan verkligen ,nedsättas eller i denna mening fläckas af någon ,skugga genom annat, än sådant, som den sjelf gjort — m. a. o. hvarför den sjelf bår skulden (det fria, moraliska momentet hos personen). Och då ingen enda af de i programmet andrasna olagenhetorna betecknas såsom beroende på läroverkets eget förvållande, utan tvärtom allesammans nämnas såsom soljder af främmande, med tvångsmakt inverkande förhållanden; så faller ock ,,skuggan af de sagda olägenheterna omedelbart och i egentlig mening endast på de tvingande förhållanden (lagstiftningen m. m.), zom förorsakat dem; hvaremot den först medelbarligen (genom de förstnämnda) och i oegentlig mening kan sägas fortsprida sig på hvart och ett af de undor samma allmänna inslytelser stående individuella läroverken — hvilket vill säga, att den på intet sått äger någon egendomlig eller karakteriserande betydelse sför G0theborgs dito. Att man skall behöfva vidlyftigt förklara saker af så enkel natur, är i sanning förvånande. Men eftersom red. tycks ur stånd att hjelpa I sig en enda fotsbredd framåt genom egen eftertanke, så må till slut ännu tilläggas, att en skugga af den art, som här ifrågakommer, så framt den är verklig (och att red. icke ådagalaggt motsatsen, förmodar jag I blifva klart, när ordningen af mitt genmäle hunnit dit), icke skapas af den, som framvisar henne, utan tvärtom faller oberoende af framvisaren. Jag vill här åter kalla till hjelp det ofvanför begagnade exemplet med solförmörkelsen. Då den 28 Juli 1851 månskuggan I kastade sig öfver Götheborg, bemärktes den väl utan tvifvel af slertalet innevånare derstädes; men om vid detta tillsalle ingen haft ögon, mer än professor Airy och premierlöjtnant Petterson, — månne skuggan varit mindre verklig för det, eller hade det i sådant fall icke varit månkroppen, utan de nämnda herrarnas berät stelse, som framkallat henne? 2). I 1) Vi skola sammanfatta vårt svar i största korthet: as man nröfvar en reforms lämnlighet na grund af —