plötsligen uppenbara bättre förmåga att i ett helt populärt ämne finna sig till rätta med en så okonstlad svenska, som den i rektor Fagerbergs program. I motsatt fall återstår blott att utbedja mig den enda rätträdigheten, att mina artiklar mätte blifva korrekt tryckta ); hvarefter jag förtröstansfullt öfverlemnar domen åt den läsare, hvilken icke låter bestämma sig genom klangen af de ord, som sist slå hans öra (dessa blifva naturligtvis alltid redaktionens), utan i stället gör sig den mödan att ånyo framleta, jämföra och pröfva sjelfva akterna i målet 8). Götheborg d. 22 Mars 1854. N. W. Ljungberg. ) I not 3 af min första artikel är programmets titel till dess syftning fördunklad genom det egna tryckfel 7), att i stället för: om de båda s. k. linjerna i det nuvarande elementarlåroverket står blott Lelementarlåroverketk utan bestämningen Ådet nuvarande. För öfrigt bör spalt 4, rad. 11 läsas Ålärarcorps för Ålärocorpsk, samt rad. 15 sättas parenthes omkring ordet skolafdelningen. Spalt. 2, andra stycket, rad. 9 bör läsas Åvetande (i det amne ...). Annu smärre fel rätta sig sjelfmant. öppnat våra sdalter, sedan hr L:s afsigt tydligen visade sig vara ej att upplysa red:n och allmänheten, utan att strida för ett lumpet rätthafveri, i en sak der han alldrig kan få annat än orätt. — Är det vi, som anfallit hr L. med mer eller mindre svarfvade ohöfligheter, eller är det icke fastmer han, som gifvit sig in på denna bana, icke besinnande, att red:n haft i sitt skön, att förvisa dylika utfall mot sig sjelf till skräpkorgen? — Hvad menar hr L. då med sitt: en så beskaffad motståndare? Kände hr L. så illa denne motståndare, att hr L. trodde, det han skulle ödmjukt falla undan för hr L:s (sit venia verbo!) dumdryga öfversitteri och låta behandla sig såsom en skolpojke? — Nog hade det varit angenämare för hr L. att hafva stött på en så beskaffad motståndare, men det är icke vårt fel om de minnen, hvarom hr L. talat, i detta fall bedragit honom. Hr L:s nuvarande motståndare bar alltid varit så beskaffad, att han förmått någorlunda genomskåda och utreda sofisteriets slingrande vägar, och alldrig skyggat tillbaka för att lägga sanningen i dagen och tillbakavisa öfversitteriet, hvarhelst det uppenbarat sig. Detta borde hr L. hafva kånnt förut. 7) Hr L:s insinuation, att red. skulle med afsigt hafva låtit stympa hans uppsats genom ett sådant tryckfel, som det anmärkta, är alltför lumpen, att förtjena ett svar. Red. bestrider ej sjelf korrekturläsningen och vet väl, att den under den brådska, hvarmed den på en tidningsbyrå måste bedrifvas, ej kan alltid blifva korrekt, men möjligt är ock, att de ord, hvilka hr L. anmärkt såsom uteslutna, alldrig funnits i hans manuskript eller ock värit öfverstrukna eller otydligt skrifna. 8) Hr L. begär för mycket af läsaren, då han fordrar att han skall göra sig ett sådant besvär. Vi hafva här meddelat lektor Ljungbergs ebihang till första artikeln i sin helhet. Uppsatsen har varit oss i mer än ett hänseende oangenäm. Hr L. har antagit en ton af animositet, ofta gränsande till förolämpning, som vi ej kunnat undgå att någon gång tillbakavisa; hans bevisning har nödgats söka på bredden en styrka, som den ej kunnat finna i innehållet, och hans uppsatser hafva derför uppsvällt till små brochyrer; den lugna, opartiska utredningen af sakförhållanden har trådt tillbaka för ett dialektiskt ordrytteri och rätthafveri, som kunna vara på sin plats vid våra tankefattiga disputationsakter, men som äro olämpliga i en tidning, hvars utrymme tages i anspråk för vigtigare ärenden. Under sådana förhållanden kunna vi ej vara annat än belåtna med, att hr L. funnit sin motståndare så beskaffad, att ban insett det vara bäst, att icke ingå i fortsatta svaromål. — Vill deremot hr L. fortsätta striden på ett annat område, t. ex. från kathedern, i en muntlig disputation, så är förf:n af dessa rader redobogen att der möta honom. Vi öfverlemna åt hr L. att upptaga eller ej denna utmaning, som vi här offentligen, likasom förut enskilt, göra honom. D m-— —