Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 april 1854, sida 2

— —— blekna i solljuset än i stoftet. — Och med dessa ord tryckte han en kyss på Ingeborgs kind. Under detta bade generalen emellertid alldeles förglömt ändamålet med sin promenad, och icke allenast gifvit vagnen, med sin adjutant, tid att anlända still slottet, utan äfven sin gemål att komma honom till mötes. Furstinnan, hvilken som vi funnit egde en omåttlig ömhet för sin man, ilade genast vid underrättelsen om hans ankomst och den väg han tagit genom parken, för att kasta sig i hans armar. Omgifven af ett halft dussin knähundar och med ett ungefär lika antal kammarfröknar — af hvilka naturligtvis ingen enda fick öfverlysa furstinnan sjelf i ungdom eller behag — och i en drägt som till hälften var en amasons, till hälften en sultaninnas, men i begge egenskaperna lika litet fördelaktig för hennes ålder och utseende, anlände hon just i det ögonblick generalen tryckte sin kyss på Ingeborgs kind. Begge stannade liksom vid anblicken af ett Gorgonhufvud. Om furstinnans åsyn i alla händelser skulle frammanat en dräpande jemförelse, blef detta så mycket mera fallet vid den mine hon satte på sig. — Jaså! min fröken! — sade hon till Ingeborg med en hotande skärpa i röst och blick — ni förstår er redan på attspela idyllens scener. Ha, ha, ha! Ni måste behålla er krans! Den klär er förträffligt! Ar det icke så i dina ögon, min dyra make. Se så, gå nu hem och mata min gröna papegoja! Hon ropade ert namn just då jag gick bort. Sedan hon med dessa ord affärdat Ingeborg, hängde hon sig med äterseendets hela förtjusningskraft vid Tschammers arm, och lät honom snart sagdt, bokstafligen släpa sig tillbaka till slottet, under det hon flitigt späckade sitt tal till honom med de ömma epitheter min älskade, min dyre, min återvunne make. Hos qvinnan är det en egenhet att kunna förlåta mannen, synnerligast sin man allt, under det hon aldrig förlåter en medsyster, synnerligast aldrig en medtäslarinna något. Furstinnan Tschammer var, såsom läsaren redan vet, en person af alltför underordnade karaktersegenskaper, för att härifrån göra något undantag.