sör de 50,000 som varit frågan om. Det har gått det ryktet, att Omer Pascha gladt sig deröfver, att Ryssarne gåst öfver Donau och att han rikligen belönade den, som bragte budskapet derom till hans läger. Jag vet icke, om detta rykte är tillförlitligt. Det är naturligt för en tapper härförare, som genom en föregående oväntad framgång uppmuntrats till att akta de diplomatiska underhandlingarne mindre än den civile, att önska, att striden afgöres genom svärdet; men Turkiets uppriktiga vänner önska allvarligt, att Omer Pascha så länge som möjligt inskränker sig till blotta försvaret, åtminstone tills en vigtig diversion kan företagas på något annat håll, eller tills den länge väntade förstärkningen ankommer. Denna skildring torde möjligen med afsigt vara hållen något väl mycket i svart, för att tjena till stöd för Times anmärkningar emot engelska ministeren för bristande ifver och skyndsamhet vid hjelptruppernas afsändande till Turkiet och lamheten af operationerna i Svarta hafvet. Det saknas dock icke underrättelser från andra håll, som gifva vid handen, att Turkarnes ställning skulle vara ganska kinkig. Dit hör t. ex. den notisen, att besättningen i Varna anmodat de förenade flottorna om förstärkning. En skrifvelse från Konstantinopel af d. 10 i Wanderer förmåler, att alla derstädes disponibla trupper skickades till Varna. De nyligen anlända egyptiska bataljonerna befordras dit på ångfartyg. Samma skrifvelse säger, att Baraguay diHilliers på det enständigaste afrådt Omer Pascha srån den planen att i ställningen vid Karassu vid Trajani vall söka hejda Ryssarnes sramryckande. Säkert anses vara, att Omer Pascha håller alla sina stridskraster samlade i triangeln emellan Silistria, Varna och Schumla, för att från högqvarteret i Schumla föra sörsvaret i tvenne riktningar, allt efter den vänning ryska hären tager. Enligt Augsb. allg. Zeit. utgör, enligt fullt tillförlitliga uppgifter, den styrka Ryssarne har i Dobrutscha och på högra Donaustranden färdig att gå öfver floden och operera i förening med armåen i nämnde landskap, 120,000 man, hvilka bota högra flygeln af turkiska armåen och lätt skulle kunna upprulla densamma, i fall Omer Pascha tänkte på att företaga en diversion på venstra stranden. Enligt de senaste underrättelserna hade Ryssarne ännu ej gått öfver Trajani vall. En gång för alla måste vi nämna, att denna så ofta nämnda Trajani vall icke motsvarar denna sin benämning. Det är endast en qvarlefva af gamla romerska befästningar, blott bestående af en till största delen uttorkad graf. Några spår af någon vall finnas icke mera. Såsom i går nämndes, måste närmare underrättelser afvaktas för att få reda på sammanhanget med den emellan Ryssarne och Turkarne i Dobrutscha förefallna slagtning. Har den verkligen ägt rum, hvilket väl knappt är att betvisla, synas derigenom de förra underrättelserna vara vederlagda, att Turkarne först i Balkanpassen ämnade göra Ryssarne något allvarsamt motstånd. Telegrafnotisen, att Paskiewitsch befallt att ryska trupperna skola utrymma lilla Wallachiet och draga sig tillbaka från Serbien (läs: Serbiska gränsen) låter förmoda, att den ryske fältherren har för afsigt att koncentrera ryska armåen för elt anfall på turkiska hufvudarmåen under Omer Pascha, i den beräkning att förstöra denna, innan hjelptrupperna hinna ankomma. Den anbefalta upplösningen af srikorpserna kan antagas hafva skett för att kurtisera Österrike, som hela tiden lagt i dagen stora farhågor för en resning af den slaviska befolkningen i Turkiet, i anseende till den smittande inflytelse den kunde utöfva på dess egna undersåter af slaviska stammen. Dessa frikorpser voro, såsom bekant är, organiserade i ändamål att framkalla en dylik uppresning och bilda den stam, kring hvilken insurgenterna skulle förena sig. — Den 16 hade Paskiewitsch, enligt C. Z. C., inträffat i Bukarest. C. Z. C:s underrättelser från Orsova af d. 13 April förmäla, att Turkarne i Kalafat hyste stora farhågor för Ryssarnes inryckande i Serbien, genom hvilken manöver deras ställning vid Kalafat hotades med att blifva kringgången. Måhända för att förekomma en dylik manöver hade den vid Florentin, hardt nära Serbiska gränsen uppstälda, turkiska observationskorpsen, enligt bref från Orsova i samma tidning, d. 12 April gått öfver Donau och med stor öfvermakt angripit de ryska förposterna. En häftig och blodig kamp uppstod, i hvilken Ryssarne oaktadt den stora förlust de ledo bibehöllo sina poster ända tills förstärkningar ankommo. Den turkiska korpsen drog sig derefter tillbaka öfver Donau i sin förra ställning. Montenegrinernas furste har, efter ankomsten af en rysk kurir, genom en proklamation till sitt folk uppmanat det till deltagandet i re——