Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 april 1854, sida 1

syllde gatan, upptäcka en skymt af sin sader. Timma ester timma gackade hennes hopp, men utan att uttömma hennes sålamod. Emellertid hade Horn, sedan han från den plats der vi sist lemnade honom, blifvit förd i säkerhet under god bevakning, fått befallning att inställa sig för czarens ögon. Huru det i sjelfva verket var beskaffadt med den aktning denne hyste för tappra män, fick Horn nu bittert erfara, då han efter att hårdt och skymsligt ha blifvit tilltalad, hörde befallning gifvas, att fången skulle inspärras och strängt förvaras i något mörkt underjordiskt sangelse. Ingeborg satt ännu vid fönstret, blickade utåt gatan och aftorkade de framträngande tårarne, som emellanåt hindrade henne att klart urskilja föremålen, då Horn, beledsagad af en underossicer och tvenne soldater, som under sitt rusiga öfvermod, stundom med gevärskolfvarne lät, honom rätt eltertryckligt erfara den fruktansvärda naturen hos den råa öfvermakten, gick förbi. Vid åsynen af detta ovärdiga behandlingssätt och det djupa bekymmer, som hvilade på hennes fars bleka panna, var Ingeborgs hjerta nära att brista. Utan att säga ett ord, hvarken till sina syskon eller den fremmande omgifningen, åt hvilken hon var anförtrodd, och af hvilken hon lyckligtvis i detta ögonblick fann sig obevakad, ilade hon ut ur rummet och ner på gatan. Fadren hade redan passerat huset, då hon kom ned. Hon kunde icke upphinna honom och vågade icke tillropa honom; men styrkan af den barnsliga kärleken lät hos henne icke besegra sig af dessa hinder. På afstånd följde hon honom i spåren, för att erfara hvarthän man skulle föra honom och hvad hans öde skulle blifva. Hon tänkte härvid icke på den fara som omgaf henne i den förvirring som öfverallt rådde, emedan hon hade sin far för ögonen, och hon, i hans närhet, aldrig erfarit hvad det är att känna fruktan. Narva utgjordes på den tiden af tvenne städer med dubbla befästningar, nemligen den gamla och nya staden. Inom den förstnämndas murar låg slottet. Hit, till detta välbekanta ställe, såg Ingeborg sin fader föras; men icke för att der intaga sin vanliga bostad, med dess beqvämligheter och prydliga anordninsar, utan för att instangas i ett mörkt, underjordiskt sangelse, ur hvilket en fuktig, unken luft utströmmade, då dörren dertill öppnades. — För att icke förlora sin far ur sigte hade Ingeborg päskyndat sina steg, och han till stället just då han af sina grymma