Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 april 1854, sida 1

Grunddikning. Tiden synes nu vara inne att upptaga tråden af de afbrutna referaterna om öfverläggningarne vid Lidköpings landtbruksmöte, och vi begynna i så sall med den högst lärorika och intressanta diskussionen törande det vigtiga ämnet: Grunddikning, hvilken ersarenhet man förvärfvat om grunddikningen och det bästa sättet för dess utsörande, — vid hvilket referat vi äro lyckliga att kunna meddela de förnämsta Yttranden, justerade af talarne sjelfva. Diskussionen öppnades af: Hr O. Hedengren, som uttryckte sin tillfredsställelse deröfver, att frågan var uppställd i den form, som nu skett. Da den förr varit bragt å bane hade det vanligen skett ej derför att dess nytta och nödvändighet vore insedd, utan till följd af den uppmärksamhet saken vunnit. Nu vore dess nytta förutsatt och frågan så uppställd, att man kunde gå direkte in i dess praktiska detaljer. I afseende å såttet för grunddikens anläggande, böra de, allt ester det ändamål, som med dem åsyftas, åtskiljas i två slag: 1:o diken som anläggas för afledande af vatten, som tillströmmar från främmande håll, såsom från djupt liggande sandlager; 2:o diken för aflägsnande af det regnvatten, som ej uppsupes af jorden och vextrötterna. Det förra slagets diken gå bäst horizontelt och afskära kållådrorna, hindrande dem att rinna öf er de nedanför liggande fälten eller att tränga in uti och genomdränka dessas alf. Der dessa källor framkomma märker man i jorden en mörkare linea, som på samma gäng utmärker gränsen mellan lerans och sandens olika lager. Sådane källsprång afledas ej fullständigt genom paralelldiken. Tal. hade denna sommar haft erfarenhet af en sådan kasus. Det fanns ett fält, som bibehöll en envis fuktighet, oaktadt paralelldiken någon tid varit öppnade på 20 alnars afstånd sinsemellan — ett afståud som på dylik jord befunnits lagom. vid undersökning befanns att vattnet tillströmmade från ett underliggande sandlager, som på en i fältets öfre del belägen kulle närmade sig jordytan så mycket, att det påträffades med ett af ofvannämnde paralelldiken just der nämnde kulle började höja sig. Det vatten, som sandlagret innehöll, stod efter all anledning i förbindelse med aflägsna högre trakter, hvarigenom det kunde pressa på den öfverliggande sandblandade leralfven så mycket att denna beständigt bibehöll sig våt och dessutom trenne starkare källådror bröto fram på stallen, der leralfven var särdeles lös och hade obetydlig tjocklek. Som detta vattenhaltiga sandlager icke kunde anträffas mer än på en liten del af fältet, befanns det säkrare och fördelaktigare att genom ett 5 aå6 fot djupt tvärdike, anlagdt der vattenlagret låg närmast jordytan och antyddes af den mörkare horizontella suktighetslinien, uttömma detta uti närmaste på sidan af saltet belägna öppna dike, än att söka genom flere djupa paralelldiken uttömma vattnet, då det ej allenest lätt hade kunnat undgå att påträffas, utan äfven sedan måst föras längst inuti fältet i flere eller större rör, med betydligt större kostnad, innan det kommit ut i öppet afloppsdike. Oaktadt detta djupa tvärdike anlades, fördes paralelldiken allt djupare och djupare, då de nalkades sandkullen, så att de kunde upptaga vatten ur det underliggande sandlagret, som vid längre ihållande regn möjligen ej kunde bortföras af ofvannämnde afskärningsdike. Vid gräfningen af detta afskärningsdike befans det vara nödvandigt att gifva det en bredd af 1 aln, så att sidorna kunde medelst spetsade störar, neddrifna i botten och bakom stuckna bräder, hindras från att falla in, under det arbetarne ytterligare gräfde sig — — — Q