vinkelrätt afskurna, eller dess ändar i ett plan, att ej skarfvar af kanske 7,5; tums öppning inträffa emellan tvenne rör. Om man nu heräknar arean af dessa skarfvar, så finner man att man ej behöfver sammanl ägga många, innan deras area fullt uppgar till ett rörs genomskärningsarea, så att ett rördike på långt när icke kan upptaga så mycket vatten, som kan tillflyta genom skarfvarne. Till rördikenas företräde hör ytterligare, att man vid deras anläggande är befriad från den arbetskostnad och den skada för åkerytan, som den myckna stenkörningen vid stendiken medför; ty aftegelrör kör man endast vid pass 2 lass till hvarje tunnland, då ett lass sten ej räcker till mer än högst 3 å 4 samnar. — Att rören, utgörande en rak passage med glatt yta, ytterst lätt bortföra vattnet, är klart, då deremot vattnets lopp i mellanrummet mellan stenarne i ett stendike fördröjes, så att uppslammade partiklar från dikets sidor och botten hafva tid att afsätta sig i dessa mellanrum, hvilket ofelbart händer om jorden innehåller jernoxidul, som utfaller i flockar, då den utsatt för luften öfvergår i en högre syrsättningsgrad. Vid nedläggning af tegelrör i underjordiska diken, som varit förut fyllda med sten och blifvit stoppade, har jag sunnit mellanrummen emellan stenarne fyllda antingen med flytande sand eller ett brunt degigt ämne, som utgjort en blandning af jernoxid med jordpartiklar. — Af tegelrörs-diken har deremot ingen stoppning förekommit under de flere år, dessa bos mig blifvit använda, och vattnet har alltid klart framrunnit äfven ur sådan jord, som innehållit jernoxid, hvilken först afsatt sig i bruna flockor i de öppna. diken, som upptaga vattnet från rördikena. Tal. ansåg alltså tegelrörsdikens företräde framför alla andra slag af täckta diken vara gifvet. Hr Odelberg. Jemte det jag delar öfrige åhörares tacksamhet för det föredrag, vi nyss afhört, ber jag att få tillägga några ord, icke för att vederlägga de af Hr Hedengren framställda åsigter, men för att fästa uppmärksamheten på, att vid andra förhållanden än de af honom förutsatta, andra förfaringssätt kunna och böra användas. Hr H. yttrade bland annat, att han icke anser paralell-diken vara tillräckliga att afleda det vatten, som kommer nedifrån genom källor, utan att då man måste afdika underjordiskt vatten, så fordrades horizontela diken. Jag förmodar att Hr II. med paralelldiken menar sådane som anläggas paralellt med åkerns sidodiken i rigtning af markens lutning och deremot med horizontela diken sådane som läggas ungefär vinkelrätt emot de förstnämndes rigtning. Äfven jag har varit af den mening, att de så kallade horizontela dikena skulle vara mest verksamma vid afledande utaf underjordiskt vatten; och jag har varit i tillfälle att experimentera i detta ämne på ett större fält, som var snart sagdt på hvarje punkt besväradt af källor. Redan för längre tid sedan afdikade jag detta fält genom flera horizontela diken, som mynnade hvart och ett för sig uti något af fältets öppna sidodiken, men detta förfaringssätt ledde icke till det åsyftade ändamålet. Fastän de anlagda horizontela täckdikena hvart och ett afförde ganska mycket vatten, var dock fältet nästan lika mycket som före deras anläggning besväradt af bottensyra, samt af der och hvar framsipprande källor. Sedan jag under loppet af några år haft tillfälle öfvertyga mig om de otillfredsställanee resultaten utaf den verkställda afdikningen, beslöt jag ett annat förfaringssätt och anlade täekta diken på 25 å 30 alnars afstånd sinsemellan och i rigtning utföre markens för det mesta ganska betydliga lutning. Dessa diken gå paralellt med fältens sidodiken, mynna uti hufvudafloppsdiket och äro hvad Hr H. benämner paralelldiken. Efter dessas anläggning har på ifrågavarande fält, som förut endast kunde användas till gräsväxt, kunnat med framgång odlas potates, korn och till och med klöfver. Jag har sedermera på andra lokaler, mer eller mindre olika den förutnämnda, användt samma förfaringssätt, att nemligen lägga täckdikena i rigtning af markens lutning och alltid funnit denna dikningsmethod fullt ändamålsenlig. Lika förvissad jag är derom, att nyssnämnda afdikningssätt, med så kallade paralelldiken, hos mig är det tjenligaste, lika öfvertygad är jag, att det af Hr H. förordade med horizontela diken hos honom befunnits mest ändamålsenligt. Då de öfver hvarandra liggande jordlagren hafva en större mägtighet, äro hvart och ett för sig af någorlunda homogen beskaffenhet och af mer regulier utsträckning, då följaktligen det uti ett underliggande sandlager befintliga vatten icke mägtar genombryta lerlagret, som betäcker sanden, utan framkommer i dagen först der lerbetäckningen slutar — på sådana lokaler äro horizontela diken, med urskiljning anlagda, troligen högst verksamma; men der lera och sand ligga om hvarandra i många mer eller mindre tunna och oregelbundna lager, der markens lutning är något betydlig och der lerskiftena äro af så ringa mägtighet eller så fulla af sandkörtlar att de icke verka fullkomligt dämmande, utan låta det underifrån påtryckande vattnet framsippra i otaliga små källor; på sådane lokaler (och de föreslnnas troligen ganska ofta i vårt af små bergkullar och sandåsar tätt besvärade land) kunna icke med horizontela diken, de må anläggas huru tätt som helst, alla sandådror åtkommas och söljaktligen icke alla källor göras overksamma, då deremot de så kallade paralelldikena som följa markens och, i och med detsamma, jordlagrens hufvudsakliga, fastän icke likformiga lutning, genomskära dem allesamman, och dymedelst uppfånga det vatten, som uti dem framdriftvaa omaf iardvutan