Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 april 1854, sida 2

härda den — sylla vära bröst med en gnista enthusiasm för det stora och dermed, om möjligt, förjaga dessa litenhelens kånslor och böjelser, som sått alltsör stort rum i ett i grunden ådelt och storartadt folks lynne. Skådespelet Regina v. Emmeritz utgör en sädan erinran, hvilken dock icke är dess hufvudsakliga motiv. Detta synes sastmer vara, att i lesvande drag måla denna tids, religionskrigstidens, trenne hufvudbilder: den religiösa sanatismen, med skrymteriets och hatets, det ömkra, jesuitiska prestväldets bild på den ena, och den sanna, ljusa, öppna gudsfsruktans, som är kärlekens och fördragsamhetens, bild på den andra sidan. Dessa tvenne bilder representeras uti ifrågavarande Skådespel af Regina v. Emmeritz, Jesuitpatern Hieronymus och Konung Gustaf Adolf. De karakterer, som fylla luckorna mellan dessa hufvudfigurer, äro blott schatteringar af de tre grundfärgerna. Den handling, hvari de framträda, är i korthet följande: Den rättrådige, katholicismen tillgifsne, åldrige fursten af Emmeritz har en skön dotter, i hvilkens unga, varma hjerta pater Hieronymus lyckats tända religionsfanatismens glöd, hvarmed han har det dubbla syftet, att rikta kyrkan med hennes furstendöme och att nedgöra kättarefursten, den Svenske Snökonungen. Regina blir snart ett lydigt redskap i hans händer; hon ser redan i skyn helgonkransen pryda sitt hufvud, sedan hon för Tysklands, för den katholska, den enda saliggörande trons räddning invigt Gustaf Adolf åt döden, och hon aflägger en dyr ed, att fullgöra detta Judiths, detta Johanna dAres värf. Slottet Emmeritz motstår ej många ögonblick Svenskarnes stormning. Sedan fursten blifvit sårad i försvaret af sin fåderneborg, intränger Gustaf Adolf, i spetsen för sina krigare, genom den nedbrutna fåstningsmuren. Regina ser för första gången den man, till hvars dödande hon af sin biktfader emottagit den med krucifixet prydda lönnmördaredolken. Men i stället för att befalla plundring och mord, bjöd Gustaf med obeveklig stränghet skonsamhet, helsade den sårade fursten med uttryck af aktning och skyndade att bereda hjelp åt förbindandet af hans sår. Reginas arm, som höjer dolken, till edens uppfyllande, förlamas; qvinnan och dottern segrar öfver Judith och den blifvande martyren. Munkens redskap faller ur hans händer. Men han släpper ej sitt rof. Annu en gång söker han upptända Reginas fanatism. Hennes själ rasar i en fruktansvärd strid. Då hon icke mer kan förmås att begå ett mord, vill hon omvända kättaren, för att radda icke blott sin tro, utan hans själ. Samtidigt med hennes misslyckade försök häruti, upptäckes pater Hieronymus dold i konungens sängkammare, med dolken i sin hand. Nu uppsvallade vasablodet hos Gustaf Adolf; han befallte Munkens död och Reginas fängslande. Men de lömska dåden förminska ej hans djerfhet. Trots alla varningar, beger han sig blott med 70 ryttare ut på en utslygt. Ett bakhåll är beredt, hvilket den på flykten komne Hieronymus triumferande förråder för Regina. Hon kallar konungens krigare till vapen, de hinna till hans hjelp, innan striden var slut och Gustaf Adolf var räddad genom Regina. Om styckets slut vilja vi ej vidare tala, för att ej gå några blifvande åskådares intresse i förväg. — Såsom man lätt kan tänka sig lemnar denna handling och dessa karakterer tillfälle till stora effektscener. Sådana saknas icke heller, utan följa fastmer ganska tätt på hvarandra. Mot handlingens sammanbindning skulle väl åtskilliga anmärkningar kunna göras, men den är i det hela ganska god, särdeles då man tager i betraktande de många svårigheterna med ett stort historiskt ämnes utförande på scenen och den ringa utbildning den svenska dramatiken i detta hänseende ännu vunnit. De tre hufvudkaraktererna, ehuru kanske något svaga i teckningen, äro målade med en praktfull kolorit, som isynnerhet höjes genom det särdeverser, som, öfversatte på ryska och tyska, presenterades för kejsaren, hvilken så nådigt upptog desamma, att han omedelbart frågade hvad han kunde göra för deras författare, och så blef professionen i Finska historien upprättad. Vi hafva utan klagan sett och hört huru en hop af de yngre studerande Finnarne — kandidater till embeten i statens tjenst — sökt alltmer slita äfven de moraliska banden med det gamla moderlandet; vi hafva med sorg men utan förebråelse erfarit huru de arbetat på att nedsåtta och bespotta allt svenskt; vi bafva funnit deras sträfvanden att utbilda egen nationalitet naturlige och rättmätige — men att de sålt vårt sköna språk och den kultur de afoss mottagit åt Rysslands — ej folk, utan Czar — det är ett nytt, ett skamligt förräderi! Och — sorgligt att omtala — det är Svenskfödde män, såsom Berndtson, det är män med sköna egenskaper på snillets vägnar, såsom Topelius, hvilka stå i spetsen för sådana förrädiska handlingar! Huru bedömmer, månne, det sveklösa, trofasta Finska OOhhqPv