Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 april 1854, sida 2

DRAUCSDCEI aår SKTIIIVCL DitThfHmmad Vers, VIP Ut ej ensormigt, utan erbjuder oupphörligt en klangsull musik i blotta språket. I afseende å skådespelets utförande på scenen (mise en sctne) anmärka vi först de vackra dekorationerna, något ovanligt på vår theater, men de voro ock Hr Stjernströms egna, särskilt förfärdigade för denna pjes. Att kostymering och markering voro historiskt sanna och förträffliga, behöfva vi ej säga, då man känner att Hr Stjernström och hans sällskap härutinnan utveckla mycken omsorg och skicklighet. Titelrolen utfördes af Fru Lagerqvist, med mycken känsla och i allmänhet ganska sann pathos samt med en väl accentuerad deklamation. Särdeles väckte hennes spel i 5:te akten, vid utträdandet ur fängelset, vårt intresse. Vid en genomförd kritik skulle man kanske vilja göra någon anmärkning vid Fru L:s gester, såsom icke alltid fullt naturliga, men en sådan kritik kan här ej komma i fråga — Gustaf Adolf utfördes af Hr Stjernström, med en maskering, som troget återgaf hjeltekonungens porträtt och en figur, som åtminstone i afseende å vidden ej gaf honom efter. Hr Stjernströms spel syntes oss förträffligt i 4:de akten, då vasablodet var i gäsning, och då han uttalade sin bittra harm öfver denna dolk, prydd med krucifixet. Då konungen för öfrigt uppträder nog mycket en tableau, är det en icke lätt uppgift, att der gifva hans gestalt den ädla och lugna höghet, som densamma kräfver. Hr Pousette såsom Hieronymus återgaf sin lättare rol med all värdighet och kraft. Deremot syntes oss denna gång Hr Ahman, såsom Fursten af Emmeritz, ej fullt i sitt esse, i det han, ehuru deklamerande sina ord särdeles korrekt, ej förmådde i sin rol inlägga den känsla, som var af nöden, såsom t. ex. i första akten, då den gamle fursten söker åter till sitt faderliga bröst draga den olyckliga, fanatiserade dottern. M:lle Sjöberg var såsom vanligt täck och naiv i sin soubretterol. M:lle Nordgren uppträdde blott i första akten såsom Reginas, af jesuiterna värfvade amma. Om de öfriga rolerna, såsom underordnade, är ej så mycket att säga, men nog kunde man anmärka, att Gustaf Adolfs öfverstar mera liknade simpla knektar. Hvad nu musiken beträffar, så röjer den samma förtjenster och brister, men äfven samma goda anlag, som vi funno i Zohrab. Förtjensterna bestå i ett berömvärdt sträfvande att uppnå sanning i dramatiskt hänseende, såsom prof hvarpå vi i synnerhet framhålla munkarnes messa under striden i 2:dra akten, då man i orkestern äfven hör svenskarnes marsch, jemte det originella ackompagnemang, som för öfrigt beledsagar kören. Fiera sådana, verkligt målande ställen återfinna vi under pjesens gång, och såsom ytterligare förtjenst räkna vi äfven att det hela är omflätadt af flera vackra melodier. Särskildt anslog duetten i 5:te akten emellan den till soldat degraderade löjtnant Bertel, och kammartärnan Kätchen, hvilken duett är hållen i en rask, lätt och ledig stil. — De brister, som vidlåda såväl denna, som Zohrabs musik röja sig förnämligast uti komponistens ännu ej förvärsvade välde öfver formen, hvarigenom stundom händer, att grumliga och nästan bizarra sammanställningar af motiver, harmonier och tonklangfärger uppstå. Detta har dock sin grund i komponistens alltför lifliga fantasi. Han vill ha fram för mycket på en gång: detta hindrar formens klarhet; han söker för mycket efter originalitet, så i harmoniskt som instrumentalt hänseende, hvarigenom han går miste om en vigtig beståndsdel af all musik, neml. låttfattlighet. Man måste vara en ganska praktiserad och bildad musiker, om man skall kunna följa med en fortgående figur, som t. ex. börjar med piccolaflöjten och slutar med solo för — kontrabasen! Detta allt tro vi dock blifva afhjelpt, när hr Söderman får studera mera, och studera — rigtigt. Sjelf-studium leder ofta till missrigtning, och det är sedan svårare att återkomma på rätta stråten, än om man från början vant sig att ej afvika derifrån. Mams. Nordgrens parti medgaf ej någon särdeles forcering af rösten, hvarföre hon äfven undvek det felet, som i Zohrab ofta så obehagligt störde intrycket af hennes för öfrigt goda sång, neml. att intonera för högt. Mams. Sjöberg sjöng sitt parti rätt naivt och nätt, men hon röjer samma anlag, som mams. Nordgren, att vid forceringen af de högre tonerna sjunga för högt. Litet mera uppmärksamhet och litet mindre forcering tro vi nog skola förekomma detta fula fel. Körerna voro väl svagt besatta, men gingo dock rätt bra. — Måhända återkomma vi till en speciellare redogörelse för musiken till Regina och Zohrab, då vi fått höra den ännu en eller annan gång. Jzzz-k — ä 6 SA —C—