Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 mars 1854, sida 1

nom lord John Russels considentiella depesch af den 9 Febr. Kejsaren afbrot föreläsningen oupphörligt genom sina anmärkningar, och uttänjde derigenom samtalet ända till Xen timma och 12 minuter. Kejsaren utlät sig ånyo öfver Portens förestående fall, som skulle föranledas antingen genom ett utländskt krig, (redan år 1829 skulle sultanens thron ha blifvit störtad, om icke han, kejsaren, satt en gräns för general Diebitschs segerlopp), eller genom en strid mellan det gammal-turkiska partiet och det parti, som representerade de nya ytliga franska resormerna, eller slutligen genom en uppresnins af de kristne, hvilka redan hast för afsigt att afskudda sig det muselmänska oket (joug). Vid den sats i lord John Russels depesch, som innehåller det yttrande, att det icke skulle vara vänskapligt handladt mot Porten, om man på förhand ville disponera öfver dess område, gjorde kejsaren den anmärkning, att han blott begärde en förklaring eller en åsigt af engelska regeringen öfver hvad som icke skulle ske i händelse af turkiska rikets fall och gaf sedan på sir G. H. Seymours anhållan, (dock först efter att förut länge hafva vägrat att uppfylla denna gesandtens önskan,) följande för klaringiafseendepådenna negativa politik: Nåväl, det finnes mångahanda saker, som jag aldrig skall tåla, jag vill börja med oss sjelfva. Jag skallicke tåla Konstantinopels fortfarande ockupation af Ryssarne; och sedan jag uttalat detta, villjag äfven tillägga, att det aldrig skall ockuperas af engelsmän, fransmän, eller hvilken som heldst annan stor nation. Vidare skall jag aldrig tillåta ett försök till återställande af det byzantinska riket, eller ett sådant utvidgande af Grekland, att det blefve en mälktig stat; än mindre skall jag tillåta, att Turkiet sönderfaller i små fristater, såsom tillslyktsorter för sådant folk som Kossuth, Mazzini och andra deras gelikar; förr än jag skulle foga mig i något af dessa arrangementer, skulle jag börja krig och föra det så länge jag egde en enda man och musköt qvar. Der har straxt ett par idder; låt mig också nu få höra några af er. Gesandten sökte till en början svara undvikande och framkom sedan med det förslag, att för händelse af en katastrof i Turkiet, man skulle utfärda en förklaring från Englands och Rysslands sida, till följe hvaraf ingen skulle få bemäktiga sig de fordna turkiska provinserna, innan man å alla sidor vänskapligt kommit öfverens om huru med dessa länder skulle sörsaras. Kejsaren fann detta förslag, om också ei overkställbart, likväl fullt af svårigheter, då det i Turkiet fattades elementer för provincialoch kommunalstyrelse och fördenskull resultatet af ett sådant interimstillstånd svårligen skulle blifva annat, än oreda och anarki. Sir G. H. Seymour svarade härpå, att den stora skilnaden mellan kejsarens och eng. reg:s åsigter just vore den, att han höll Turkiets fall för oundvikligt och besluten öfver hvad som tillfölje deraf skulle ske för nödvändiga, då engelska regeringen deremot ansåg Turkiets bestånd tryggadt och blott ville hafva anstalter fogade, att detsamma icke måtte försämras. Ja, genmälte kejsaren, Ådet der upprepar kanslern (Nesselrode) också beständigt för mig; men katastrofen skall en dag inträffa och då finna oss alla oforberedde. Kejsaren ledde sedan samtalet på Frankrike och ville såväl i förhållandena uti Konstantinopel, som ock i dem uti Montenegro, finna skäl till den misstanke, att Frankrike sökte anstifta förvirring i Orienten, för att underhand uppnå sina ändamål, isynnerhet besittningen af Tunis. Han för sin del bekymrade sig föga om hvad fransmännen föreha i Orienten och hade ännu för e månad sedan eventuelt erbjudit Sultanen sin hjelp mot dem; han var blott angelägen om ett godt förstånd med England, icke i afseende på hvad som skulle ske, utan på hvad som icke skulle ske. Gesandten invände häremot, att icke heller England skulle tillåta att fransmännen komme i besittning af Konstantinopel, men kejsaren hade glömt Österrike, som vore nära intresseradt vid den orientaliska frågan och ju i alla fall måste konsulteras. Ah, hade kejsaren svarat, ni skall veta, att då fjag talar om Ryssland, talar jag på samma gång om Osterrike; hvad som gagnar den ena, gagnar också den andra; våra iniressen I afscende på Turkiet äro fullkomligt identinka. Samtalet fick en ny vändning genom det i den Russelska depeschen förekommande uttrycket, hans (kejsarens) nations länge närda äregirighet. Sir G. H. Seymour förklarade denna fras, då kejsaren lillkännagaf sin förvåning deröfver, på så sätt, att frågan vore om Ryssarnes äregirighet att komma i besittning af Konstantinopel, och hvarom kejsar Alex