ander sjelf år 1822 i en skrifvelse till Castlereagh yttrat, att denna den ryska nationens äregirighet bekämpades af honom (kejsaren) ensam och att hans popularitet lidit deraf. Härpå svarade kejsaren, att kejsarinnan Katharina verkligen haft dylika äresiriga versioner, men att desamma icke delats af alla hennes efterträdare. Han sjelf, t. ex., hade åtnöjt sig med att skicka en gesandt till Konstantinopel för att sordra upprättelse, ehuru sultanen (hvilken han vid detta tillfälle betecknade med ce monsieur) icke varit ordhållig mot honom och öfverhufvud handlat så föga tacksamt met honom, att han genast kunnat skicka bonom en här på halsen. Samtalet vände sig sedan till frågan om den heliga grafven och på de montenegrinska oroligheterna, i afseende på hvilka kejsaren medgaf, att man felat å ömse sidor och ledde slutligen till det yttrande, att kejsaren, i händelse af turkiska rikets upplösning, vore af den åsigt, att Donau-furstendömena, Serbien och Bulgarien, skulle ställas under ryskt beskydd, men deremot vore villig öfverlemna Egypten och Candia åt England. Slutligen anmodade kejsaren gesandten, att uppmana sin regering att vidlyftigare yttra sig öfver detta ämne, hvarvidshans sade:Ce neest point un engagement, une convention que je leur demande; cest un libre öchange didees, et au besoin une parole de gentleman ; entre nous cela suffit. Sir G. H. Seymour tillråder för öfrigt i sin rapport öfver samtalet icke uppsyllandet af kejsarens önskan. utan anser tvertom, att man borde göra ett slut på utbytet af åsigter i denna sak, då det vore högst önskvärdt att man icke gåfve densamma karakteren af ett åt diskussionen hemsallet ämne. (Forts.) nEiE: ss