Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 mars 1854, sida 1

männen, och det vore äfven ett intrång i presterskapets privilegier. Mest karakteristiskt yttrade sig dock d:r Broman, som ansåg förslaget att prester jemte andra boställsinnehafvare skulle bidraga till fjerdingsmäns aflönande vara ett af symtomerna från den oro som går genom tiden och dess begär efter förändringar, hvilken förändringslusta daterar sig hufvudsakligast från 1840 års liberala riksdag, då det högljudda ropet på kommunalstyrelse och folkets förmåga och rättighet att styra sig sjelft, utan behof af tjenstemän, lät höra sig. Vid 1848 ärs riksdag repeterades ännu högljuddare dessa myndighetsrop; men efter 1850 och då man börjat på få smaka den skörd man utsått, höras jemmerropen, och nu vill man vältra ifrån sig de motgångar man sjelf skapat sig på dem, som med siareblick förutsett huru det skulle komma att gå. — Hofpredikanten Wensioe fann ifrågavarande afgift visst vara ringa, men det tvungna erläggandet vore ett ingrepp i presternas rätt, och som för många boställsinnehafvare, hvilkas löner äro ganska ringa, skulle komma att kännas tryckande. Om afgiften skulle utgå borde den vara frivillig. — Prosten Eursn ville göra den framställning att pastorer borde åtaga sig afgiften, men komministrar derifrån vara befriade. — Prosten Traneus: skyldigheten, som åligger innehafvare af kronooch skattejord är en personcl servitut, hvarifrån de som äro statens tjenare äro befriade, hvadan de äfven ej kunna åläggas gälda dens besvär som uppfyller andras ej deras egne skyldigheter; dessutom äro boställen i förhållande till andra hemman så få att någon synnerlig liadring för dem genom bostållsinnehafvares förpligtande att deltaga i utgiften ej skulle uppstå. — Doktor Thomander ville afstå så mycket af prestprivilegierne som bidraget af fjerdigsmans lönande. Pastor bar merändels det fetaste hemmanet i socknen till boställe och ej kan det göra hans granne, den fattige kronobonden godt i ögonen, att se honom fritagen från alla skyldigheter af hvilka han njuter samma förmåner. Doktorerne Björling och Gumelius instämde häruti. — Prosten Carlander talade äfven för pastors skyldighet att deltaga i denna omkostnad. Prostarne Quiding, Meln, Telldom, Runst6n, doktor Säve och prof. Lindgren talade mot betänkandet, som afslogs af ståndet. Mot detta beslut reserverade sig hofpredikanterne Eurån och Hasselroth. Månne man här ej återfinner sanningen af orden om dem, som Ålägga tunga bördor uppå, utan att vilja sjelfva vidröra dem med ett finger ? Deremot bifölls samma statsutskottets betänkande i Borgareståndet, sedan hr Berger m. fl. rigtigt erinrat, att fjerdingsmannabestyret numera icke är ett personelt servitut, utan ett servitut på jorden, och att intet skäl förefunnes att det ena slaget af jord derifrån skulle mer än det andra vara befriadt, så mycket mer som man redan erkänt billigheten deraf att rå-, rörsoch insocknehemman bidraga till sjerdingsmans aflönande, och det dessutom ej kan bestridas, att boställsinnehafvare äro lika ofta i behof att anlita fjerdingsmannens biträde som andra kommunens invånare. I ståndens plena den 8 Mars förekommo diskussionerna om de hvilande förslagen till några partiella grundlagsförändringar, hvilkas resultat vi förut meddelat. Förslaget till liberalare bestämmelser rörande utlänningars naturalisation bekämpades hos Adeln af hrr v. Hartmansdorff, Cederschöld, Printzenschöld, Adelborg m. fl. men försvarades af grefve Lagerbjelke, hr Mannerskantz, frih. Tersmeden och frih. Stjernstedt, hvilken sednare fästade uppmärksamheten på huru många utmärkte män genom naturalisation uppstått inom riddarhuset och tillika varit beklädde med rikets högsta värdigheter, hvadan de åberopade vådorna häraf måste befinnas endast vara skenbara. Förslaget blef, såsom bekant, förkastadt. Rörende förslaget att förändra sättet för tillsättandet af ordförandeplatserna i utskotten, yttrade sig hr von Hartmansdorff emot all förändring i detta hänseende, emedan de föreslagna valen blott skulle leda till trassel och intriger. — Hr Cederschöld trodde att man borde omfatta hvarje tillfälle som erbjuder sig, att medgifva lika rättigheter åt de öfriga stånden. — Grefve Björnstjerna önkade att det en gång måttc bli slut på detta ständigt återkommande rop om eftergifter och uppoffringar af adelns rättigheter. — Äfven hr Printzenschöld ansåg förändringen både onödig och onyttig. — Hr Mannorskantz önskade upphörande af adelns