voro icke krig och revolutioner af nöden. Långt derifrån, de flesta europeiska nationer hade mot slutet af adertonde århundradet redan gjort betydliga framsteg i menniskornas intellektuella bildning, hvarje land hade fostrat lärde, statsmän, financierer, konstnärer, fabrikanter, praktiske män, hvilka, om de också under de sednaste åren öfverträffats i antal, dock från medlet till slutet af förra århundradet funnos i tillräcklig mängd, för att visa de mindre bildade klasserna vägen, huru de under förnuftiga begär och författningar, med förökad kunskap och industri, skulle kunna sorbättra sin ställning, samt befordra fred och välstånd. Här slutar syftet och ändamålet för en förnustig statsoch solkorganisation. Med sådana elementer skulle måhända också krig undvikits, så framt icke mången svaghet samt andras passioner och fåfänga tändt och underblåst den. Alla dessa förhållanden blefvo klart uppfattade och fullkomligt förstådda efter år 1815. Hela Europeiska verlden kom öfverens derom, att freden borde uppräthållas, emedan krig vore aldeles onödigt och dessutom förstörande, — deraf härledde sig statsförbundet Åachen 1818) och stadgandet af det inflytande, som hvarje stat hade rättighet att ordra samt nu också vann. f Detta var tiden, då den stora intellektuella och materielta utvecklings-perioden för hela Europa, — ja, för hela verlden började. Befolkningen i alla länder tillväxte, emedan inga förödande krig mera verkade deremot, och emedan bättre kunskaper och anordningar rörande sundheten trädde i dagen. Folkskolor och undervisning för menniskor af alla klasser vunno en organisation och utsträckning, som medförde de utomordentligaste resultater, ty redan den andra generationen lemnade en menniskorace, som i hvarje hänseende stod högre än lika massor under hela det förflutna århundradet. Man insåg att hela jorden är vårt hem och tillhör mennisokrna, — derför gick man i stora massor till antipoderna, gjorde dem bekanta med de europeiska själskrafterna I och konsterna och hulpo dem att odla deras jord, hvars produkter blefvo föremål för en aldrig förut känd utsträckning i handel och industri, ty man betalade I produkterna med de europeiska sabrikaterna, hvilka aldrig kunde levereras i tillräckltg mängd. De vanliga transito-medlen voro icke tillräckliga, — mera kraftigt verkande måste sökas, — man vann allt det, som hittills blifvit oupptäckt af kol och jern, — man eger nu hafs-palatser, hvilka hittills föra mer än 2000 menniö skor till Amerika o. s. V., med en besparing af två l tredjedelar af den tid, som förut var af nöden, och med I större beqvämlighet än det egna hemmet lemnade. Hvem kan väl misskänna det stora välstånd, som de sednaste 39 fredsåren utbredt öfver hela Europa? Befolkningen har tillväxt mera än till hälften, men menniskornas intellektuella bildning i ännu vida högre grad. Beviset derpå är lätt att finna i den anda, den klara insigt och den moderation, som sedan tre eller fyra år visar sig i alla civileserade länder, och som med samma insigt, samma förakt blickar på utöfningen af ett brutalt godtycklighets-välde, som på omöjligheten att anförtro lagstiftning och lagskipning åt de mindre bildade folkklassernas okunniga och oerfarna händer. Och detta fördelaktiga tillstånd skall nu störas genom krig, hvars utbrott man icke långra kan betvisla! — ben förståndige har svårt att begripa huru något sådant öfverhufvud kan tilldraga sig i vära tider, att, med stats-regleringen i Europa och med de garantier hvilka existera antingen moraliskt eller genom traktater, ett tillstånd, som hittills icke tillfogat det hela någon olägenhet, skall störas, -ja bibehållas borde det, om det kan bevisas att det verkat fördelaktigt. Men godtyckligheten onskar på nytt ett krig, som om det ej hindras af öfvermakt, komma att förete samma utsträckning och samma härjningar, som det, hvarom vi förut hafva talat. Vattel säger: — Nationer äro hvarandra lika och dela samma skyldigheter och samma rättigheter. Styrka och svaghet utvisa i detta hänseende ingen åtskillnad. En dvärg är en man lika väl som en jätte är det. En liten republik är icke mindre suverän ån det mäktigaste konungarike. Hvarje nation borde anstränga sig för att, om nöden så fordrade, medverka till de andras bestånd. Traktater emellan nationer, liksom deras upprätthållande, äro heliga. Den som kringgår dem, kränker nationernas rättigheter... Då alla nationer hafva ett lika intresse i att upprätthålla de bestående traktaternas helgd, så hafva de ock rättighet att förena sig för att nedtrycka den, som föraktar och motverkar dem. Han blir derigenom en öppen fiende och undergräfver grundvalarna för freden och den allmänna säkerheten i Europa. Naturen har gifvit menniskan rättighet att bruka våld, om det fordras för att försvara och upprätthålla hennes öfriga rättigheter. Denna princip är allmänt erkänd, det sunda förnuftet försvarar den, och sjelfva naturen har inblåst den i menniskans hjerta. Den som har något begrepp om ett krig, den som tänker på dess fruktansvärda följder och de förfärliga följeslagare af hvilka det är omgifvet, skall säkerligen vara beredd att erkänna, att det icke borde öppnas utan de otvetydigaste orsaker. Det skulle utgöra sista medlet. En nation har rätt att förklara krig sor sitt försvar eller för upprätthållandet af sina rättigheter. Ett sölsvarskrig är rättvist, om det föres emot ett orättvist angrepp. Derför behöfs icke något bevis. Försvar emot ett orättvist våld är i sig sjelft icke allenast en rättighet, utan det är en nations pligt, och till och med den heligaste som den har Ar det för Turkiets skull, som ett europeskt krig skall föras? Man gör denna fråga, men utan att ett noggrant svar följer derpå, ty de diplomatiska förhandlingarne innehålla allt för mycket mystisk dimma, genom hvilken klarhetens sol icke tränger. En historisk tilldragelse skulle kunna gifva saken en tydning. Det var den 29 Maj 1453 som Mahomed II stormade Konstantinopel och förjagade den siste byzantintinske kejsaren Constantin Paleologos. Från den tiden glänste halfmånen på Stambuls minareter. Jemt fyra hundra år sednare företogs ett nytt angrepp från annat håll. Se noterna af den 31 Maj, 11 Juni o. s. v. Den tänkande betraktaren försöker att upptäcka den egentliga grunden för anfallet. Det gifves ännu flera gissningar än de nyss nämnda. Skulle det till äfven—