Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 mars 1854, sida 1

sitt håll i lunderna för att söka föremålet för deras önskningar, men Alvina syntes icke till. En bred sandgång gick i stor halfrund genom frodiga almhäckar öfver hvilka här och der höjde sig en finbladig ask, en saftig bok eller en knotig ek, doktorn kommer från ena sidan och notarien från den andra, begge fördjupade i tanken på Alvina, sedan de förgäfves letat efter henne i parken. Doktorn höll händerna på ryggen, tog långa högtidliga steg och lutade hufvudet något nedåt, utan att se framför sig. Notarien höll händerna i sidfickorna på rocken, flaxade med skörten som små vingar, trippade fort och ojemt, och såg också ned, eller rättare sagt inåt uti sin egen inbillning. Doktorn tänkte och talade sakta för sig sjelf: det är afgjordt; jag föredrager den unga framför den gamla; Alvina måste blifva min. Emellertid skall jag förstå att bibehålla mitt inflytande öfver den gamla, såsom hennes läkare föreskrifver jag henne ett ständigt jungfruskap såsom nödvändlgt för hennes helsa; söljaktligen gister hon sig icke, utan dör och lemnar sin egendom i arf åt Alvina, det vill säga åt mig, arftagerskans lycklige man. På det viset är det afgjordt å ena sidan, min sida. Jaha, men ännu icke å hennes. Alvina synes ännu icke uppskatta mina öfverlägsna egenskaper,