Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 mars 1854, sida 2

ropa har intresse uti och om någonsin ett land haft det ålliggandet att upprätthålla den allmänna rätten, så är det England, som dess handel sätter i sörbindelse med hela verlden. Landet är ölvertygadt, att regeringen gjort allt hvad den kunnat för att bevara freden, och längt ifrån att ifrågasätta ändamålsenligheten af dess politik, är det sinnadt att med kraft understödja den. (Bifallsrop.) Disraeli. Om folket, när ett stort krig står för dörren, får veta skälet hvarför det går i striden, bär det villigare sina ökade bördor. Derför har han i blå boken forskat efter orsaken till och ändamålet med det krig, hvari England nu inlåtit sig. Deförnämsta statsmäns tanka är den, att Ryssland ej har för afsigt att eröfra Turkiet, men väl att utöfva ett medelbart inflytande på den grekiska befolkningen derstädes och derigenom förvärfva samma myndighet, som ägandet af Konstantinopel skulle skänka, Denna afsigt framlyser tydligt i Nesselrodes depesch uli Januari 1853. Rysslaed ville på fredlig väg, förmedelst engelska ministrarnes i Paris och Konstantinopel goda tjenster, öka sitt inflytande pa grekiska befolkningen i Turkiet. Denna afsigt var icke öppet erkänd, men lätt att begripa. Regeringen försummade att begära bestämda förklaringar af Ryssland beträffande dess mening med den der nöjaktiga panten. Rysslands rustningar och noter hade bort oppna ögonen på ministeren, som under det ryska legionerna nalkades, rådde Porten till eftergift sför Rysslands fordringar. Talaren uppläste åtskilliga depescher af 1853, af hvilka han drog den slutsatsen, I att styrelsen antingen varit öfverdrifvet lättrogen eller handlat i hemligt förstånd med Ryssland. Orsaken till kriget ligger i det sätt, hvarpå underhandlingarne blifvit skötta. Hvilka skola nu resultaterna blifva afett krig, hvilket föres af en styrelse, som antingen låtit draga sig vid näsan, eller varit medbrottslig i Rysslands planer! Talaren frågar huru det hänger ihop dermed, att lord Clarendon, då han den 23 April i fjol i öfverhuset talade om Mentschikolls sändning, afgaf en förklaring stridande emot verkliga förhallandet. Det är alltså antingen lättrogenhet eller hemligt förstånd! Den första Wienernoten låter sluta till det senare. En af ministrarne förklarade ju i Manchester, att Turkiets integritet och oafhängighet vore att förstå på ett helt annat sätt, än Frankrikes och Englands integritet och oafhängighet. Huset borde väl tänka på saken, innan det gaf sitt bifall till detta krig, som, om det föres enligt en sådan politik, som den talaren skildrat, endast kan leda till en vanhederlig fred. Styrelsen är högst tadelvärd derför att den underlatit att aslordra Preussen och Österrike en bestämd förklaring rörande deras afsigter i händelse af ett blifvande krig. Lord Palmerston reser sig, helsad af bisalsyttringar från de ministeriella bänkarne. Ehuru tiden är långt framskriden, skulle jag anse mig brista i min skyldighet emot huset och landet om jag läte förhandlingarne sluta utan att anföra något till svar på den hedervärde föregående talarens yttranden. Tillfället är ett af de högtidligaste, hvari ett parlament kan befinna sig. Landet står vid randen af ett krig. Landet och parlamentet hafva rätt att få veta hvilket regeringens uppförande varit och hvad som fört oss till den nuvarande ställningen. Vi hafva för parlamentet framlagt handlingar, som visa hvilket regeringens uppförande varit och vi hafva framlagt dem i den uttryckliga afsigten att se vår politik granskad och bedömd af parlamentet. Men jag får säga, att jag aldrig väntat mig ett språk likt det som förts af den hedervärde föregående talaren. (Hör!) Det synes mig, att om jag vore öfvertygad, att om en styrelse uti fullgörandet af sina pligter, uti en strid der det gäller Eunopas fred och välfärd, låtit lättrogenhet eller hemligt förstånd med utlandet falla sig till last, så funne jag intet annat vara att göra, än att undandraga denna styrelse parlamentets förtroende. (Hör!) Likväl säger man, att denna lättrogna och brottsliga styrelse bör emottaga bevis på parlamentets förtroende, genom beviljandet af de äskade anslagen till kriget, och den hedervärde medlemmen har ej tvekat att anförtro styrelsen sosterlandets lycka. Man kan anklaga oss för en hop misstag, för ett oklokt, oöfverlagdt handlingssätt, för att för hetsigt hafva gripit till svärdet. Dylika anklagelser hafva ännu ej blifvit riktade emot oss. De skulle vara betänkliga, och, om de bevisades, förtjente af ett strängt tadel. Man kan anklaga oss för att genom en för öfverdrifven lättrogenhet och svaghet hafva sramkallat kriget. Ingendera af dessa punkter har lagts oss till last. Tvärtom har man förevitat oss, att vi varit allt för långmodiga som ej långt för detta låtit det komma till krig. Men jag är färdig att bevisa att vår hofsamma och långmodiga politik gjort oss väl förtjenta af allmänna opinionen. (Hör!) i Om man säger att vi hafva varit tålmodiga intill ändan, att vi uttömt alla de medel underhandlingar erbjuda, att vi hakat oss fast vid det minsta hopp om fred och försoning, att vi trott på lögnaktiga försäkringar, att vi till sista ögonblicket fördröjt det beslut vi slutligen fattat, är detta icke anklagelser; tvärtom utgör det ett bevis att vi gjort allt för att fördröja kriget och för att förena hela landet kring styrelsen, om kriget är oundvikligt; med ett ord för att lätta de uppoffringar som det oundvikligt vordna kriget måste medföra. (Bifall) Man anklagar oss för lättrogenhet. Jag säger, att handlingarne rättfärdiga vårt för stora förtroende till Rysslands försäkringar. Den föregående talaren anklagar min ädle vän, sekreteraren för utrikes ärenderna, att hafva vilseledt parlamentet, då han d. 25 sistlidne April förklarade, att ryska regeringen icke fordrade annat än en reglering af frågan om de heliga orterna, under det att vid denna tidpunkt furst Mentschikoff redan lemnat Konstantinopel och vi uppmanat Porten att antaga en traktat. Furst Mentschikoff lemnade icke Konstantinopel före d. 22 Maj, och den senaste förklaring, som lord Clarendon d. 25 April bekommit från ryska regeringen, var daterad d. 28 Mars och utgjorde svaret på en fråga af Sir M. Scymour. Denna hade frågat, om regleringen af de heliga orternas angelägenhet skulle göra slut på stridigheterna med Turkiet och på denna fråga fått ett jakande svar af grefve Nesselrode, som tillade, att ingenting mera återstode att reglera emellan de begge makterna, än kanslifrågor utan vigt. Denna förklaring upprepades d. 30 April, och grefve Nesselrode förklarade bestämdt, att ingenting annat utgjor