Men har nu styrelsens talamod förderfvat något? Om vi låtit det komma till en brytning i Juni eller Juli, skulle icke ställningen hafva varit sådan den nu är. Ryssland skulle kanhända hafva vikit för en större kraftutveckling i början. Det är möjligt, men ändå endast förmenande. Om nu deremot Ryssland, i stället för att vika, drifvit sakerna till det yttersta, skulle man anklagat oss för ett stort politiskt fel. (Hör!) Af många skäl var tålamod vigtigt och nödvändigt. Man mäste söka vinna Österrikes och Preussens medverkan. (Hör! hör!) Dessa begge länder äro mycket mera omedelbart intresserade i denna fråga, än Frankrike och England. Men af bekanta skäl hade hvarken Österrike eller Preussen visat sig särdeles benäget för en brytning med sin fruktansvärde granne och det hade derför kommit an på att gå till väga med yttersta varsamhet, för att icke förspilla dess medverkan och tillika icke beröfva stg det inflytande, som Österrike har eller tror sig hafva i S:t Petersburg. Denna makt måste således öfvertygas om att vi ville försöka allt för att ernå en förlikning. Jag tror mig icke öfverdrifva, då jag säger, att Österrike och Preussen fullkomligt uppskattat värt förfarande och att, om kriget utbrutit i somras, vi icke skulle hafva kunnat påräkna deras Medverkan, under det jag icke kan låta bli att tro, att de nu skola handla annorlunda. (Hör!) Men, invänder man, har föremålet för kriget en tillräcklig vigt att uppväga de ansträngningar vi fordra af landet. Till svar härå säger jag, att vår mening, att målet är värdigt dessa ansträngningar, delas af Frankrike, Österrike och Preussen, att alla dessa makter på det högtidligaste och bestämdaste erkänt, att Turkiets oafhängighet och integritet äro ett väsentligt vilkor för bevarandet af Europas fred, ett väsentligt element i den europeiska jemnvigten och att det skulle vara en stor olycka för Europa, om ett försök gjordes att förstöra denna oafhängighet och integritet. (Hör!) Riktigheten af denna princip vågar icke sjelfva Ryssland att förneka, om ock dess handlingar stå i uppenbar strid med densamma. Om Ryssland eröfrade Turkiet, skulle dess makt blifva vådlig för de öfriga europeiska staternas säkerhet och oberoende. (Bifall.) Det är derför en skyldighet för de andra staterna att förhindra den enorma förstoring som Konstantinopels eröfring skulle tillskynda Ryssland. Man invänder sannolikt, att Ryssland icke fordrar någon utvidgning af sitt område på Turkiets bekostnad, att det endast innehar furstendömena som en paet för de eftergifter, som det fordrar och som det påstår vara oundgängliga för dess ära och dess värdighet. Turkiska ministerens svar på denna försäkran är en sannfärdig skildring af faran. Det säges i detta svar, att det vore bättre för Turkict, om man afskure det en lem, än ingjuta uti hela statskroppen ett långsamt, men säkert gift, som ofelbart skulle förstöra alla dess krafter och kasta den, ett värnlöst offer, för dess mäkt.ga grannes fötter. Ryssland fordrade ingenting mindre, än suveräniteten öfver 12 millioner turkiska undersåter, ty det är klart, att dessa 12 millioner individer skulle hafva vändt sina blickar emot den makt, som borde beskydda dem i alla lifvets förhållanden, och att sultanen endost till namnet blifvit deras beherrskare. Sultanen hade alltså rätt att afslå Rysslands fordringar och England, Frankrike, Österrike och Preussen hafva enhälligt förklarat att dessa fordringar ej kunde beviljas, med mindre än Turkiets oafhängighet skulle gå totalt förlorad. Det mål vi fullfölja är alltså rättvist, betraktadt från synpunkten af landets intressen, Europas välfärd och verldens fred. (Bifall.) Icke destomindre invändes emot oss, med åsidosättande af jemnvigtsprincipen, att Turkiet är ovärdigt vårt understöd derföre att det ej så framskridit i civilisation som England, och att det följaktligen måste blifva Rysslands rof och utplånas ur listan på sjelfständiga nationer i Europa. Hr Cobden har frågat mig, om jag vidblifver mitt påstående, att det knappt finnes något land, som på samma tid, har gjort så stora inre framsteg som Turkiet. — Jag vidblir detta påstående. (Bifall från båda sidorna i huset.) En hvar, som betraktar Turkiets nuvarande tillständ, och jemför det med hvad det var förut, skall erkänna sanningen och rättvisan af mitt påstående. Det är obestridligt, att Turkiet ännu är långt bakom England och Frankrike; men låtom oss ej glömma hvilka framsteg det gjort sedan sultan Mahmouds tid. Turkiet skulle icke förtjena att försvaras, emedan dess kristne undersåter icke bafva fullkomligt lika rättigheter med Musulmännen! Jag tror, att i nuvarande stund den stora olikheten emellan de begge racerna består deri, alt de kristne betala koppsskatten och äro befriade från utskrifning till krigstjenst, hvartill kommer den olikheten att de kristne icke få vittna i civila mål; men i brottmål tror jag att de kristnes vittnesmål kafva lika giltighet med mahomedanernas. Men om borgerliga och politiska olikheter göra ett land ovärdigt att existera som sjelfständig stat, hvad skulle hr Cobden hafva sagt, om han lefvat för en icke så lång tid sedan, då i Irland existerade denna strafflag som ställde våra irländska medundersåter i en mycket ogynnsammare ställning, än den Portens kristne undersåter nu innebafva. (Munterhet och bifall.) Vid denna tidpunkt skulle han säkerligen blifvit mycket förvånad, om man sagt honom att det hos oss existerade en barbarisk race, som förtjenade att underkufvas af Frankrike för att förhindras ifrån att vinna lika rättigheter med protestanterna. (Munterhet och bifall.) Jag säger derför, att de kristnes ställning ingalunda utgör et skäl för England och Frankrike, ja tillochmed för Österrike oeh Preussen, att icke förena sig för att bevara Turkiets integritet. (hBisall.) Alla engelska styrelsens mål har varit att utverka en fullkomlig jemnliket emellan de olika racerna i Turkiet. När lord Stratford 1846 åtog sig ambassadskapet i Konstantinopel fäste han dervid det vilkor, att han skulle hafva fria händer uti att påyrka införandet af inre reformer i Turkiet. Man har förebrätt England, att dess inblandning i Turkiets inre angelägenheter mycket liknar Rysslands, men den stora skillnaden bestär deri, att England endast mellankommit med sina räd och lemnat sultanen öppet att antaga eller förkasta dem. England har ej gjort anspråk på något protektorat. Låtom oss ett ögonblick taga i skärskådande den slags motståndare, emot hvilken vi gå att kämpa. Det finnes 2:ne lika farliga alternativer: det ena är att öfverdrifva sin motståndares styrka, det andra att försöka att dölja den. Aldrig hafva en stor stats krafter för yttre anfall blifvit så öfverdrifna som Rysslands. Vi hafva sett Ryssland vara mäktigt i försvaret och deraf sluta vi att det är lika mäktigt i anfallet. Men samma omständigheter, som göra det mäktigt inomlands göra det svagt utomlands, (Hör! hör!) —