Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 mars 1854, sida 2

ras, ville regeringen föreslå en förhöjning i årets krigshudget af 3 mill. L. Han uppmanade huset att frimodigt välja ett af de två, antingen att lemna styrelsen åt andra personer, eller, i händelse de, hvilka för närvarande hade den sig anförtrodd, skulle behålla den, skänka dessa det fullkomligaste förtroende. Han påminte om att kriget kräfde ökade bördor. Var man icke stämd för att bära dessa bördor, så skulle man ej eller inläta sig i detta krig; men gjorde man det deremot, så borde man äfven anstränga sig för att bringa det till ett segerrikt slut. England borde blott begynna det med mod i bröstet, och för sin del sade han tillitsfullt: Gud försvare den rättvisa saken! Vi hafva förut nämnt att detta tal emottogs med de lifligaste bisallsyttringar och att lord John Russel, sedan chefen för oppositionen, Disraeli, å sitt partis vägnar, lofvat, att ej göra några svårigheter vid anslagens beviljande, medgaf förhandlingarnes fortsättning nästföljande måndag, d. 20 Feb. I yttersta korthet, hafva vi, efter en telegrafdepesch, redan meddelat husvudsumman af dessa förhandlingar, hvilkas glanspunkt utgjordes af lord Palmerstons anförande. Här nedan följer ett fullständigare referat af dessa förhandlingar. Cobden frågade om regeringen beslutat blokera Rysslands handelshamnar, hvarpå lord John Russel svarade nej. Derefter begärde Bright upplysning om huru man rätteligen bör förstå ett af regeringen utfärdadt förbud emot utförseln af vapen, krigsförråd och machiner. IPIiIson, en underordnad medlem af ministeren, upplyste, att alla artiklar af antydd beskaffenhet, hvilka bevisligen icke äro destinerade till fienden eller icke skola begagnas emot Englands bundsförvandter, få fritt utföras. Sedan tog Cobden åter till ordet och yttrade sig i dagens fråga på ett sätt, hvaraf han ej hade någon heder. Man hade så retat England emot Ryssland, att kampen emot detta land betraktades som följden af en England tillsogad förolämpning och det egentliga ursprunget till detta ömkliga gräl aldeles förglömdes. Frankrike har genom sina anspråk på de heliga orternas återställande åt katholikerna först stört Europas lugn. Det svider i hjertat, att se England gå att dränka verlden i blod, icke för kristendomen, utan för Mahomets lära. Det faktiska i frågan är, att Turkiet vägrat lemna några allmänna garantier beträffande de heliga orterna och att det förkastat en från 4 vestra makterna härrörande och af Ryssland antagen not. Var det då klokt att afråda Porten från undertecknandet af denna not? Hvad vill Ryssland? Mel lankomma i Turkiet när det behagar. Man påstår, att England vill upprätthålla Turkiets oafbängighet, men talaren frågar, om en stat kan betraktas som oafhängig, som måste förlita sig på sina bundsförvandters hjelp. Dessutom är Turkiet icke en homogen stat, det har flera racer, språk och religioner. Med Preussen skulle förhållandet vara annorlunda. Om Ryssland stälde dylika fordringar till Preussen, så skulle det vara begripligt, att Frankrike och England hjelpte Preussen att afvärja anfallet och sedan öfverlemnade Preussen åt den styrelse, som det nu äger. (Talaren anför ur den s. k. blå boken, hvilken innehåller de i parlamentet bordlagda handlingar, konsulatberättelser om den kristna befolkningens besvär och betraktelser af lord Clarendon öfver Turkiets svaghet.) Det är bedröfligt, att kristne skulle strida med Turkarne emot den stora majoritetens af invånarne i Turkiet intressen. Han var visserligen en motståndare af despotismen. men han tadlar icke Ryssland, emedan han tror, att i den förevarande frågan turkiska regeringen icke representerar majoriteten af sina undersåter, utan blott en liten minoritet och emedan hvarje beskydd af de kristne synes honom önskvärdt, från hvad håll det ock må komma. För öfrigt ännu ett ord till varning. Man säger, att de engelska trupperna skulle hafva den bestämmelsen att undertrycka inre oroligheter i Turkiet. Han hoppas, att detta icke är fallet, och önskar att regeringen öfverlemnar åt Turkiet att sjelf afgöra sina inre stridigheter. Omer Paschas manifest till hans soldater var en uppmaning till fanatism. Turkarne voro ganska modiga, isynnerhet när de stodo bakom förskansningar. Men det var ej något bevis på civilisation. Handeln med Ryssland är tre gånger vigtigare än handeln med Turkiet. I kommercielt hänseende finnes alltså ej något skäl att gifva Turkiet företrädet. Att England nu blandar sig i kampen är endast en följd af nationens till ordspråk vordna stridslust, Johnbullismen. De andra folken på fastlandet rörde sig icke, emedan de icke trodde, att Engelsmännen skulle vara sådana galningar att blanda sig i strider, som alls icke anginge dem. be trodde, att England kämpar för sina handelsinteressen. Han önskar, att regeringen än en gäng erbjuder ryska kejsaren den första Wienernoten. Lord John Manners gendref några af Cobdens argumenter, förevitade regeringen att den förblifvit blind för Rysslands planer och hoppades, att Englands vapen ej skulle lida samma nederlag som dess diplomati. Horsman förvånar sig öfver flera delar af Cobdens tal, som stödjer sig på uppenbara irringar. Frågan är att veta, om ryska kejsaren äfven skall vara kejsare i Turkiet. Ryssland tror nu ögonblickei vara inne att företaga den länge förberedda eröfringen af Konstantinopel. Hela dess förfarande har varit en kedja af grymheter, våldsamheter och lögner, som narrat hela Europa. Ministerens handlingssätt finner han i högsta grad prisvärdt. Af kriget hoppas han den utgång, att Ryssland skall få betala fiolerna och återlemna Turkiet de landskap, som det frånröfvat denna makt. Drummond tror, att det är ett religionskrig, ett annat korståg, som är i fråga, och att anstiftaren dertill är upphofvet till allt ondt, påfven. (Munterhet.) Han gör en hemsk målning af alla de oanständiga scener, för hvilka den heliga grafven varit skådeplatsen och frågar, hvarför landet ej fått veta allt det der i fjol. Branden skulle då hafva släckts genom en störtsjö af munterhet. Om likväl styrelsen nödvändigt vill bekriga och förödmjuka Ryssland, då må den måtta ett slag åt kolossens hjerta och med ens återställa Polen! Sidney Herbert (medlem af ministeren) yttrar sig helt kort till styrelsens försvar. Cobdens påstående att England ej har nagot intresse i striden bemöter han dermed, att England har intresse i allt hvad Eul I —— — — 2 2— 2—