Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 mars 1854, sida 2

honom numera med samma sträshet, som han sjelf blifvit behandlad såsom yngling. Hans mor hade varit utan all förmögenhet och derföre ansåg sig den gamle icke skyldig att gifva honom någonting i arf. Håkan, så hette denne, hade redan som gosse, när hans moder dött, obehagligt påmint fadren om den tid, då han med sin första hustru måste draga sig fram i bekymmer. Men om han å ena sidan var obenägen mot den sonen, hvars moder varit fattig, så var han å andra sidan icke tacksam mot Johanna, hvars moder tillfört honom förmögenhet, utan afskydde henne, så mild och god hon än var, derföre att hon hade lagliga anspråk på egendomen, framför honom sjelf. Man trodde allmänt att Johanna skulle få ut sin rätt efter hans död och derföre hade hon också nyligen fått en hederlig friare, en hofjägmästare, med hvilken hon innan kort skulle vigas. — Gråt icke Elisabet, hviskade gubben med ett hemskt leende. Du skall icke blifva på bar backe när jag dör. Jag har ställt allt väl till för dig. — Johanna skall ha hälften ! — Friherrinnan var, oaktadt sin fromhet i form ändå ganska afundsjuk på fröken Johanna, — sedan tar Håkan en fjerdededel och densista fjerndeln