godset, om icke modren gift sig med baron Erik. Denne, som var en förutseende man, köpte redan i mormoderns tid godset af henne, som hade obegränsadt förtroende till honom, så att det vid hennes död redan hettes tillhöra honom, ehuru han aldrig gifvit något derför. Emellertid var han förmyndare för sin stjufdotter Johanna, och hon skulle åtminstone hafva hälften i Ekeby efter sin mor, hvilken dog efter några års äktenskap med den sträfve baronen. Men denne hade planerat annorlunda och sjelf bibehållit förmyndaremakten i en tid då icke lagar iakttogos så noga af de mäktiga, särdeles på landet. Ehuru hela förmögenheten således hade kommit från Johannas slägt, unnade han henne ingenting, ty han hade uteslutande fästat sitt kalla hjerta vid sin egen yngste son Gustaf, som nu var blott tretton år, en ljuslockig, smal yngling med sin mors svaga karakter, som aldrig satt sig emot hans vilja. Denne sin älskling hade han nu bestämt till sin enda hufvudsakliga arftagare. Han hade väl en äldre son i första giftet, en redan tjugnåttaårig man, men denne liknade redan honom sjelf allt för mycket, lefde som grand seigneur i Stockholm, der han var gardes-löjtnant, hade först kostat sin far stora summor, men sedan genom giftermål med en rik flicka gjort sig fullt oberoende af fadern och behandlade