Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 februari 1854, sida 2

steg en af dessa judegossar upp och förklarade på sina kamraters vägnar, att de insågo sitt fel, och att de hoppades, att m:r Ellis ville mottaga deras ursägt. Det gör jag gerna, svarade m:r Ellis och det gläder mig att kunna säga att vår oenighet blifvit bilag på ett hederligt sätt. I det ställe af boken, hvarmed upplösningen började, var banken omtalad, och m:r Ellis framtog en fempunds-banknote. Ingen af barnen hade sett en sådan summa, och den gick nu från hand till hand dem emellan. Huru mycket år den värd? frågade han. — Fem pund, Sir! ropade en mängd röster. -— Fem pund sterling? Den der papperslappen? — Ja, Sir, ty Englands bank har underskrifvit den. — Ja, men hvad nytta är den underskriften till? — Når J gåin med den till banken, så fån J de fem punden i guld för den. — Åren J fullkomligt säkre derpå? vil2 — — — Z — le hvar och en af eder mottaga den för fem souvereign? — Ja! — IIvaraf kommer den säkerhet, hvarmed J skullen vilja vexla den åt mig? — Deraf att banken år rik. — Rik? antag nu, att när J kommen med sedeln, så hade bankens direktion rest sin väg med penningarne! — Nej, Sir, det år årligt folk. — Ah, nu ser jag, J ha förtroende till banken derför att den är rik och ärlig? — Ja! — Hvarpå är Englands bank alltså grundad? — På förmögenhet och årl ghet. — Men är det nog? Ar det tillräckligt att vi för många år sedan erfarit, att banken hade mycket penningar och sköttes af ärligt folk? ... behöfver man icke nu veta huru och med hvilken framgång affärerna drifvas? — Jo. — Och huru utbredes en sådan kunskap om banken? — genom förfrågningar ... genom ryktet ... genom offentligheten. — Rätt! min unge vän, som talade sist, hade rätt: genom offentligheten. Derför offentliggör banken sina räkenskaper hvarje vecka; J kunnen hvarje lördag läsa det i tidningarna. Detta intresserade gossarne i hög grad, och m:r Ellis frågade nu, om de ansågo offentligheten för en god sak, hvartill de svarade ja. Han fortfor: nåväl, här är en annan slags banknot; känner någon af er den? — Det är en check, Sir! — En check, det är riktigt; men hvad betyder detta ord? — Ni har penningar stående hos en bankir, och ni drager en anvisning på honom och denna anvisning kallas en check. — En bankir hvad är det? Hvari består bankirväsendet? — Uti att hafva penningar i förvar för andra personer, och hafva dem i ordning till utbetalning. — Kan det vara en affär och kan den löna sig? — Ja, ty han gör penningarne fruktbärande. — Huru kan han våga det. då jag hvad ögonblick som hellst kan komma och begära åter mina penningar? — Jo, Sir, ty det år icke sannolikt att alla skola komma påen gång. — Riktigt; vi säga således, att bankirväsendet är grundadt på den sanolikheten, att en viss mängd penningar alltid blifva stående orörda, emedan icke alla meuniskor kunna göra bruk af alla sina kontanta penningar. Men vi sade, att jag icke betalte bankiren nå— got, är det sannt? — Ja. — Låt se. Hvad gör dankiren med penningarna? — Han gör dem fruktbårande. — Hvad vill det säga? — Han såtter dem i rörelse för att frambringa mera förmågenhet och får sedan en del deraf. — Nå, får han då icke de räntor af mina penningar, som jag kunde bafva fått? — Jo. Hvad betala vi honom säledes? — Den renta, vi sjelfve icke få. — Hvarför betalar jag detta? hvarför tager jag icke sjelf rentan? — Ty då skulle edra penningar icke vara färdiga till utbetalning, hvilket ogonblick ni önskade det. — Riktigt. Således veta vi då, huru det kommer till, att här i London finnas personer, hvilka årligen med andras penningar förtjena omkring 12,000 sterling; ja, 12,000 pund sterling. Är det icke egentligen skamligt, att enskilde män så lätt skola tjena så mycket? — (dröjande) Nej. — Hvarför icke? Låtom oss göra detta riktigt klart. Visar bankiren mig en tjenst med att förvara mina penningar? — Ja. — Ja, det gör han verkligen, det visas allmänheten en stor tjenst deruti, att man kan försäkra sina penningar t. ex. mot eldsvåda, och hafva dem liggande i bankirens hus, som med stora omkostnader är inrättadt, att erbjuda säkerhet. Men hvad bör bankiren göra, för att få penningarna frukitbärande? — Han måste vara verksam — Och? — Och klok; han måste hafva lärt mycket. — Och hvad måste han i synnerbet vara? — Hvad begära vi al en man, åt hvilken vi anförtro våra penningar? — Årlighet. — Riktigt, han måste vara bekant för sin ärlighet. Hvad är således de 12,000 punden om året betalning för? — För bankirens goda namn, för hans uppfostran, klokhet och tjenstaktighet. — Ja, derför kunna J se, att enhvar af oss mycket väl kan blifva bankir, och om vi också icke kunna blifva bankirer med 12,000 st. om året, så kunna vi förtjena något mindre, med tillhjelp af ärlighet, klokhet och tjenstaktighet, icke sannt? En vacker sommarmorgon åkte jag utanpå en omnibus från Gracechurch-Street till Peckham, för att efter inbjudning besöka en af de skolor, som mr. Ellis sjelf hade byggt. Peckham är en af Londons ytterpunkter mot sydost, på andra sidan om Themsen. Husraderna upphöra; då man kommer förbi den sista byggnaden, värdshuset Lord Nelson, går vägen till höger, och man kommer till en bäck, Willow-brook, pilbäcken, går öfver en landtlig träbro och befinner sig strax derefter mellan åkrar och ängar. På en grön äng, tätt invid landsvägen, ligger ett ensamt, nytt, hvitt hus, med rödt tak; det är skolan. — Genom förstugan kommer man in i infant-school, barnskolan, ett rymligt, luftigt rum, enkelt, men ytterst nätt och snyggt Kinrättadt; den ena sidan af rummet är amsitheatralisk — F——