Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 februari 1854, sida 2

hastig och afbruten röst; hon smålog och gret på en och samma gång. Slutligen öfvergåfvo krafterna henne efter alla dessa sinnesrörelser; hennes hufvud nedsjönk på Mathieus skuldra och han mottog henne förskräckt i sina armar för att åter bära henne in; men hon gaf honom genom tecken att förstå, att hon ville bli qvar ute under bar himmel. Han nedsatte henne på den bänk, der familjen brukade samlas hvarje afton för att skåda ut öfver hafvet, som nu belystes af den uppgående solen. Efter en temligen lång vanmakt öppnade hon åter ögonen och frågade efter sin dotter. — Mathieu blickade bort till kruttornet och sade henne, att Dorot gått in med flickan. Hon böjde hufvudet med resignerad nedslagenhet. — Han har gjort rätt, fortfor hon med mattare röst, jag känner också, att en dimma lägger sig framför mina ögon... jag skulle icke ha kunnat se henne längre ... jag har dessutom något att säga dig ... Kom närmare, Mathieu ... ännu närmare ... Min röst blir så matt... Gif mig din hand; jag vill vara säker på att du hör mig. Ropars knäföll på sanden med ena handen i den döendes och med den andra kring hennes lif för att stödja henne.