Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 februari 1854, sida 1

hastigt på en af de gångstigar, som ledde till nedre ändan af ön. Genevieve soljde honom med obeskriflig ångest. De kommo alla tre till en granitblock, som sträckte sig långt ut i vattnet. — Det var det yttersta utaf den rad af skär, som sammanband de båda små öarne. Ropars satte barnet ifrån sig, för att undersöka i hvilken riktning skären gingo. Sundet, som belystes af månan, hade en grönaktig färgskiftning, blott afbruten af de fina, hvita strimmor, som åstadkommos af de med ett svagt skum betäckta småböljorna. Deras rörelse var så lugn, alt man kunde hafva ansett dem för ett grönt kornsalt. som böljade sör vinden med sina fläckar af hvita kamomillblommor. På den andra sidan skönjdes i den nattliga belysningen tydligen de dödas ö med sina gulaktiga byggningar, långa skiffertak och höga åskledare, som sträckte sig upp mot skyn. — Natten var så lugn, att man hörde skyltvaktens steg framför vakthuset, som stod vid ena hörnet ofvanpå klippan. I sundet mellan båda barne och någat i skuggan; vaggade den tysta kuttern för sina båda ankare. Ropars undersökte allt med omsorgsfull noggrannhet; han visade Genevieve riktningen af