Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 februari 1854, sida 1

men om du blir rädd, om du skriker, så blir vägen besvärligare, och då skulle en olycka kunna hända mig. Förstår du? — Ja, ja ... men jag vill icke dit! utbrast den lilla flickan, och började häftigt darra. Genevieve slöt henne åter i sina armar. — Åvar tyst, var tyst! sade hon, tryckande sina läppar mot hennes hår, ett barn måste lyda sina föräldrar ... det har Gud besallt ... gör hvad som säges dig... för din fars skuld ... för min skuld... för Josephas skuld! ... Om hon kunde tala, skulle hun be dig vara snäll och utan fruktan. Vill du då bedröfva henne i bimmelen ? — 0, nej! utropade barnet och kastade sig åter i Mathieus armar. — Du vill således följa med? frågade denne. — Ja. stammade flickan. — ÖOch du skall icke vara rädd, icke säga något? — Lej. — Vålan, framåt då! fortfor Mathieu, som rest sig upp och blickat ut öfver staketet. Den stora klippan har blifvit synlig; ingen tid är alltså att förlora. Han tog Francine i sina armar och nedsteg