Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 februari 1854, sida 1

ken torde upplysas af följande utdrag utur etbref från Stockholm, ifrån en person, som är väl initierad i dessa saker. Han skrifver: Bondeståndet var alldeles enigt att ej antaga förslaget, och flera af dess ledamöter hade beredt sig på att motivera sitt votum i detta sall. Men ståndet söll i en listigt utlagd snara. Man insäg sörmodligen, att en der företagen di kussion skulle vittnat om mängdens afsvenska allmogen bestämda opinion för en folkvald och icke ståndsvald representation, samt att det med lugnt allvar skulle uttala svenska solkets allmänna anspräk, att slippa vidare höra talas om hugskott och förslager, åsyftande ståndsandans förevigande under litet förändrade former. Detta borde afböjas; och derföre bearbetades det väldeligen, på det att detta öppna och betydelsefulla förklarande skulle afböjas. Man begagnade listigt den enhälliga vederviljan mot förslaget, för att narra ståndet att afgöra det utan diskussion. De som springa ett visst kotteris ärenden voro väl instruerade Den gamle Petter Jönsson, som är öfvad att på sin tråslanda spinna trådar till mången skenfager, men murken väfnad, spann nu ihop en uppmaning, att med tystnadens vältalighet begrafva det arma dödfödda fostret; och ehuru några kloke och redlige män insågo det olämpliga uti, att då det gällde andras, de ännu orepresenterades rätt, icke öppet visa dem de skäl som bondeståndet hade, såväl för det allmännas, som för sitt eget och deras eget bästa, att asslå allt, på stånds-princip grundadt, nytt representationssätt, så lyckades det dock, genom den ifver hvarmed tillstallarne snart sagdt nedtystade alla försök att tala om saken, att förmå dem till att afstå från sin yttranderätt. Förslaget afslogs — enhälligt — men hela landet lemnades ock derigenom i ovisshet om de goda skäl, som föranledde beslutet; och säkert kommer man sedan, på det motsatta hållet, att framdraga de gamla beskyllningarne: ÅBondeståndet vill ingen representationsförändring; det låtsar blott vilja en sådan, som man vet ej kan gå igenom; det ser heldst att få spela sin nuvarande roll; bönderna vilja vara bankooch riksgäldsfullmäktige, direktörer i låne-kontoren, kunna få njuta af nådens solsken och skenet af betydenhet, genom deltagandet i hemliga-, konstitutionsoch stats-utskotten, opinions-nämnden, o. s. v.! De vilja ej i verkligheten utbyta ständssormen, blott att de fingo större andel deri. Och så kommer ett litet förändradt ståndsval-förslag att åter uppdyka. Allt för det att ej ståndet nu uttalade öppet, hvad likväl enhvar som uppriktigt följt plurabitetens goda vilja och fosterländska tänkesätt, tillräckligt känner, eller att denna vill och anser sin heliga pligt vara, att yrka verkliggörandet af konungens 1848 gifna hopp, att svenska folket skulle få erkänd sin rätt till en på samfällda val grundad national-representation. Bondeståndet begick utan allt tvifvel, anledningen må nu vara hvilken som helst, ett stort fel, då det icke vid förslagets förkastande uttalade öppet och ärligt sina motiver. Ständet hade haft ett godt tillfälle, att uti ett motiveradt afslag lägga sina åsigter i öppen dag för nationens ögon. Det kan icke nekas, att ju man nu sväfvar i ovisshet om huru man skall —————C—C——