Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 februari 1854, sida 1

— Barnet! stammade hon midt under snystningarne; gif mig barnet! — Om ett ögonblick skall du få henne, svarade Ropars högtidligt, men först måste du höra mig med uppmärksamhet; ty det jag har att säga dig, är af största vigt. — Ack, om jag kunde! om jag blott kundel sade hon och höll sitt hufvud med båda händerna. Men blif icke ond, Mathieu, om jag ej är i stånd dertill. Ser du, jag hör nägot här, som nedtystar allt annat; det är hennes dödsrosslingar, min vän! ... Och ... kan du tänka dig det? ... jag älskar den smärta jag känner, då jag hör dessa ljud, ty jag kan ju då inbilla mig, att hon ännu lefver. ... O, min gud, hvem skulle hafva trott, att jag någonsin skulle önska mig höra mitt barns dödssuck ? Ropars lade handen på den stackars qvinnans hufvud; hon började åter snyfta. — Fatta mod, sade han med en fasthet, full af inre rörelse. Den gode guden vill, att man skall vara undergifven och icke att man skall öfverlemna sig åt förtviflan. Den döda är nu i himlen, der hon icke mer behöfver oss; men hon har qvarlemnat en syster, hvars lif det är vår pligt att bevara. — Hvad menar du? frågade Genevidtve