bedömma detta hedervärda ständ, hos hvilket alla vänner af sramätskridandets hoppats hafva ett stöd, då man sett bondeståndet hylla så skråmessiga och reaktionära meningar, som t. ex. ifråga om utvidgade rättigheter åt mosaiska trosbekännare, i tullfrågan, i fråga om saltupplag i stapelstäderna m. m. I sanning, det är tid på att bondeståndet genom någon klar och tydlig handling visar nationen, visar det folk, utur hvars händer ståndet emottagit sitt ansvarsfulla uppdrag, att det kan tänka fritt och ddelt och att det behjertar hvad sosterlandets vålfard kräfver. Då vi yttrat att Adelns votum lade i dagen huru liten mening detta stånd hade med sitt eget förslag, vilja vi dermed alls icke hafva påstått, att icke de som voro förslagets egentliga — — — upphossman, grefvarne G. Lagerbjelke och E. Sparre, menade ärligt dermed. Huruvida frih. Palmstjerna, som äfven deltagit i förslagets hopgörande, ägde någon värma derför, lemna vi derhän. Det finnes äfven andra, som i ärligt fosterländst uppsåt önskat förslaget framgång, och det är blott en skyldig rättvisa att erkänna, att detta tydligen var förhållandet med vår ärade konservativa kollega, Sv. Tidningen. Också kan Sv. Tidn. icke undertrycka en känsla af harm vid betraktande af det sätt, hvarpå Adeln afgjorde denna fråga, och kan till och med icke återhålla en anmärkning mot regeringen, som är ganska uddhvass, och hvilken äfven blifvit illa upptagen af den oförlikneliga Posttidningen, hvilken bistår ministeren i alla skiften, såsom en trogen Sancho Pansa. Sv. Tidn:s yttrande är så betecknande, att det säkert skall intressera våra läsare att se det i sin helhet. Det lyder sålunda: Representationsfrågans öde afgjordes i går (d. 15) på förmiddagen. Förtroendet till Adelas klokhet och förutseende pröfvades på eftermiddagen. Riddarhuset efslog med 168 röster mot 107 det hvilande representationsförslaget! Sallan har en rådslående församling, enligt vår förmening, tagit ett steg, som för denna församling sjelf är skadligare, och mera än en varm vän af adeln, som inser beslutets verkan på ståndets anseende, gick med beklämdt hjerta från riddarhuset. För vår del hysa vi icke någon varm kärlek för adeln såsom representerande stånd, och vår sorg öfver frågans utgång pa riddarhuset är således icke för adelns utan för fåderneslandets skull, hvars hopp om en represemations-förånering, fotad på förståndiga grunder, blifvit så våsenetli:en tillbakaskjutet; ty hvad hopp kunna vi ega att und:r denna riksdag se något nytt förslag i semma a:de, som, då det ifrågakommer till hvilande, ickröner samma motstånd? Icke deltagande således såsom adelsmän i frågan, kunna vi likväl ganska väl fatta, huru påkostande hennes utgång är för dem, som önskade se adeln lysta sitt anseende, genom mdhållande af sitt 1840 fattade beslut att af-äpa sig sjelfskrifvenheten, med vilkor af ståndsrepresentationens bibehällande såsom grundsats. Stode vi deremot i demokraternes led — vore vi afgjorda fiender till adeln — skulle vi med glädje se det tagna steget. Taflan är så mycket mera egen, då man med adelns förhållande i frågan jemför borgareståndets. Detta s ånd har allt sedan 1840 års riksdag hyllat mot ståndsgrundsatsen stridande representativa laror. Det är visserligen genska möjligt, och till och med säkert, emedan sådant yitrades, att slera af de trettio, som i detta stånd beredde förslagets seger, bibehålla sina förra grundmeningar i representationsfrågan, men så mycket mera länder det desse till heder, att de mera sågo på det praktiska resultatet, än på sina älsklingsföreställningar. De uppoffrade en parti-mening, för att ädagalägga sig sätta denna lägre än ett allmänt vigtigt ändamål. Detta stånd har genom detta sitt beslut verkligen lystat sig till en politisk ståndpunkt, som med nöje måste erkännas. Också uppmanade frih. Palmstjerna adeln att beakta detta af borgareståndet gifna föredöme, men så väl detta, som alla andra välgrundade skäl voro fruktlösa. De strandade isynnerhet mot de många unge lagstiftarnes afgjorda orubbliga meningÖ Omröstningen visade, att 275 af adeln voro uppe på riddarhuset, men minst 400 af pollett-egande ledamöter kunna väl antagas vara i staden. Hvar voro de 125 under denna vigtiga fråga? Ingen af statsrådets medlemmar, mera än frih. Palmstjerna, talade i frågan! Regeringen var således neutral i dessa neutrala tider, utan att likväl, såsom 1844, afgifva någon neutralitets-förklaring? Frågan lårer således icke hafva varit af någon vigt för fåderneslandet! Utrikes Nyheter.