Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 februari 1854, sida 1

drefvo honom till detta steg — icke behölft använda andra skäl än dem, som det Svenska ekonomieutskottets majoritet vid 1854 års riksdag användt, i fråga om de mosaiska trosbekannarne i Sverge, nemligen: att de, så vida de vore sin egen religion trogna, och den ståndpunkt af motsats, i hvilken de satt sig till kristendomen, måste förklara Den, från hvilken en kristen hemtar allt andligt lit och all salighet, för en bedragare — att de, på grund deraf, måste förneka och förkasta såväl andra som :redje artiklarne af vår troslära, hvilka dock utgöra hufvudsumman och kärnan afkristendomen, och genom hvilkas förkastande äfven den firsta artikeln förlorar sin kristliga sanning. — Såvida derföre kristendom och kristligt lif böra bibehållas orubbade i sin enhet inom nationen, så bör man framför allt akta sig, att åt elementer, som äro mot kristendomen stridande, inrymma ett förderfligt inslytande. — Filip III och hans storinqvisitorer hade, om de ännu lefvat, kunnat med stor fördel ord för ord följa dessa af vårt ekonomie-utskott uppställda satser, då de beslöto den nyssnämnda åtgärden, som icke minst bidrog till Spaniens både ekonomiska och moraliska förderf. Tvåhundrasemtio års civilisations-arbete har således ingenting ändrat i afseende å grundsatserna, om det ock betydligt mildrat det formella af deras tillämpning. Emellertid måste man erkänna att de gamla åtgärderna voro betydligt konseqventare, ty under det Filip III fördref de mot kristendomen stridande elementerna ur landet, så har ekonomie-utskottet utvidgat fältet för desamma, i det utskottet ej tvekat att tillstyrka rättighet för judarne att obehindradt nedsätta sig i landets större stapelstader (sådana som hafva minst 4000 invånare) hvarest deras inflytande ej kan anses af någon våda (I) Man vet ej hvilket man mest skall beundra i detta fall — den medeltidsartade ofördragsamheten och uppfattningen af renlärighet, eller den totala bristen på vanligt sundt förnuft i konklusionen. Ehuru pennan dertill nära nog vägrar sin tjenst, och ehuru vi blygas att lemna en större offentlighet åt sådana satser, måste vi dock upptaga utskottets vidare motiv, det s. k. tstatsekonomiska skalet för utskottets beslut. Det är följande: Juden, såvida han är sin ensidigt gammaltestamentliga ståndpunkt trogen, måste alltid i mer eller mindre grad betrakta sig såsom främling i det land, i hvilket han vistas, emedan hans blick ständigt står rigtad på det jordiska landet, der den väntade Messias skall uppträda. Om han ock derföre i flera hänseenden kan befordra det landets väl, i hvilket han befinner sig, så kan handock ej;betrakta detta land, såsom sitt egentliga sadernesland och kan han derföre icke i den fulla mening blifva medborgare i ett samhälle, som en icke-jude kan blifva det. Häraf har den benagenhet uppkommit hos judarne att, under den tid de vistas i fremlingslandet, genom handel, hvilken näring är mest öfverensstämmande med deras srämlingsskap, förskassa sig så mycro