Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 februari 1854, sida 1

så icke vara här; mamma har sörbjudit oss det. Den lilla slickan såg sig om och lade nu likaledes märke till stället, der de befunno sig. Det var en bred klyfta i öns stenmassa, der det växte höga ljungplantor och blommande buskar. Till höger och venster voro klippväggarne öfversådda med saxifrager, sjögräs med purpurfärgade toppar och singerborgsblommor, som framsköto sina höga stänglar med de rosenröda klockorna ur alla remnorna. Vid åsynen häraf kunde Francine icke återhålla ett utrop af beundran. Det var den första grönska och de första blommor hon sett, emedan hon genom en sträng befallning blifvit qvarhållen på den nakna klippa, hvarpå uppsyningsmannens hus var bygdt. Hon kunde också icke motstå frestelsen, utan slet sig lös ur systerns armar och försvann, utan att vilja höra ett ord, bland de blommande buskarne. Efter att förgäfves ha ropat på henne, följde Josepha efter, för att föra henne tillbaka; men barnet sprang från stängel till stängel, utan att vilja stanna. Vid hvarje handfull blommor hon plockat, ropade Josepha sörgafves: slutal Francine svarade: ÅÄÅnnu ett parl!: och gömde allt, som