Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 februari 1854, sida 1

Frågan om utvidgandet af de rättigheter, som äro Mosaiska tosbeläåanari Sverge tillerkända. Det är med en känsla af förlagenhet, ja nästan blygsel, som vi finna oss uppfordrade, att bemöta några åsigter, som vid innevarande riksdag blifvit uttalade i ofvanskrefne fråga. Ehuruväl fördomar och okunnighet må få gälla såsom någon ursäkt för orättvisa och orimliga meningar, så är det dock smärtsamt, att finna det sådana fördomar och falska föreställningar ännu kunna existera, i en tid, som kallar sig upp yst, och bland män, af hvilka i deras egenskap att utgöra ledamöter af en församling, som rådslår och beslutar om statsangelagenheter, man borde kunna hoppas något bättre. Men — det är icke första gången och det är icke den enda fråga, hvari de män, hvilka utgöra landets representanter, uppenbara en inskränkthet i afseende å uppfattning af allmänna förhållanden och en brist på högre och ädlare rättsprinciper, som kunna bringa hvarje vän af menniskorätt och fäderneslandets väl i förtvislan. Kristendomens bekännare berömma sig att med deras lära begreppet menniskordlt först blef bekant och erkändt i verlden. Och sannt är, att det var ett af de begrepp, som skarpast uttalades af vår läras höge stistare, af Honom, som lärde, att inför Gud är intet anseende till personen, som ställde den föraktade irrlärige samaritanen och den ångerfulle publikanen högre än den egenrättsardige, renlärige fariseen; — men lika sannt är det ock, att kristendomens bekånnare hafva föga aktat på sin mastares lära och exempel i detta hänseende, utan hafva — sorgligt att nämna — fastmer begagnat just hans lära till medel och förevänning, att trampa all menniskorätt under fötterna. Både det förflutnas och det närvarandes historia upprullar för oss så fasansfulla taflor i detta fall, att den betraktare, som blott ser till ytan af tingen, som bedömmer läran efter de svåra missbruk okunniga eller usla bekännare med densamma drifvit, väl vore färdig, att bortkasta den lära, i hvars namn sådane handlingar blifvit begångna, sådana satser försaktade. Den framåtgående civilisationen har gifvit en mildare karakter åt sjelfva de yttre handlingarne. De hafva blifvit mindre blodiga, men de kunna det oaktadt vara fullt så egoistiska, hvila på lika stor vanställning af kristendomens bud, som de förra tidernas tänkeoch handlingssätt. Ja, de gamla tiderna hade i så fall företrädet, — att de voro mera konseqventa. Då Filip III i Spanien, sorglig i åminnelse, för öfver 200 år sedan, utfärdade det edikt, som förjagade lemningarne af de gamla Morerna ur hans land, hvarigenom Spanien beröfvades öfver åtta hundra tusen af sin idogaste, frommaste och mest laglydiga befolkning, så hade han — eller rättare de kristna prester, som