Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 februari 1854, sida 1

ket som möjligt af de srämmandes jordiska gods, bland hvilka de vistas. Hvarje rad af dessa svarfvade fraser innehåller antingen en osanning eller en dumhet. Den gammaltestamentliga ståndpunkten förutsätter alls icke någon estadigt rigtad blick på det jordiska landet, der den väntade Messias skall uppträda. Om Ekonomiutskottet hade tagit kännedom om hvad utmärkte judiske theologer yttrat om denna punkt, eller om utskottet blott hade underrättat sig om hurudant det allmänna föreställningssättet bland våra mosaiska trosbekännare i detta fall är, så hade det kanske aktat sig för att ingå på detta område, som tillhör Theologien, men icke Ekonomiutskottet. Om vi funne det passande, kunde vi lätt möta utskottet på detta gebiet, men nu vilja vi endast helt kathegoriskt, men lätt bevisligt, yttra, att denna utskottets premiss, hvarpå den stödjer sitt följande räsonnemang, blott har det felet, att vara fullkomligt falsk. På grund af någon både personoch sakkännedom i denna fråga, kunna vi intyga, att judarne icke blott enligt sin lags föreskrift, utan äfven i verkligheten betrakta det land för sitt fådernesland, hvarest de äro medborgare, och de skola göra det ännu mera, då de äfven blifva erkända såsom lika berättigade medborgare med landets öfriga innebyggare. Orsaken till judarnes isoleringstillstånd i nästan alla länder har just legat deri, att de varit afstängda från de borgerliga rättigheter och den samhällsverksamhet, som tillkommit den öfriga nationen; hvadan man också finner att i de länder, hvarest jemlikhet i detta fall gjort sig gällande, detta isoleringstillstånd helt och hållet upphört. Här måste ock grunden sökas till deras af utskottet, i så lyckligt valda termer uttryckta benägenhet att genom handel, hvilken näring mest är öfverensstämmande med deras främlingsskap, förskassa sig så mycket som möjligt af de främmandes jordiska gods, hvarmed utskottet tyckes mena, att judarne passa på och samla så mycket pengar de kunna, för att sedan få dermed fara af till Palestina. I de länder, hvarest ett större fält för verksamhet står judarne öppet, hafva de visat sig med utmärkelse beträda äfven andra banor än handelns; både konst och vetenskap räkna bland dem de mest lysande namn. — Men just i detta utskottets yttrande döljer sig en åsigt, som väl är det enda egentliga skälet för vissa personers motvilja mot judarne, nemligen deras sörmåga att samla penningar. Hos andra menniskor räknas det till förtjenst och utmärkelse, att samla förmögenhet och rikedom — och de som lyckats deri äras högt, älven om man känner att de ej särdeles vägt medlen för ändamålets vinnande — men om en jude, genom den strängaste redlighet, genom klokhet och sparsamhet, blifvit förmögen, så söker man just deri en anledning att fräånkånna honom borgerliga rättigheter. Men här är icke ens fråga om jemlika borgerliga rättigheter åt de mosaiska trosbekännare, som äro landets egna barn, och äga svensk medborgarerätt — här är blott fråga om det mera kränkande än egentligen med några olägenheter förenade förbudet för dessa AO