Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 februari 1854, sida 1

. hd —1——.— sfCAS på MW iatttp vite blir dock ganska bedragen, enär man finner att hela framställningen endast rör sig omkring de skål, som anses ha föranledt den genomgripande förändringen i skolväsendet, skäl som, menar hr rektorn, måste varit särdeles vigtiga och betydande, och hvilka han, med ledning af hvad som skriftligen härom handlats (2) samt hvad som både offentligen och enskildt blifvit uttaladt, anser hafva varit trenne: 1:o Först ville man på samma gång man åt lärarne beredde en tvifvelsutan behöflig tillökning i deras knappa och otillräckliga inkomster, derjemte vinna en besparing, då man nemligen trodde sig kunna genom föreningen af skolorna inskränka lårarnes antal; 2:o. Den andra afsigten med skolornas förening var, att man ville upphäfva stadgandet i skolordningen, som nekade dispens i något af de ämnen, som tillhörde undervisningen i skolan; 3:o Att qväsva alla frön till den öfverklagade kastskillnad, den söndring stånden isamhället emellan, som har sin rätta grund deri, att deras uppfostran redan från början skiljer dem åt. De afsedda ändamålen med skolreformen skulle således, enligt hr rektorns mening, varit: att bereda lärarne bättre löner och att vinna någon besparing (för statsverket? Men rikets ständer anslogo ju 90, 000 rdr bko till reformens utförande!) att upphäfva ett stadgande i den gamla skolordningen, samt qväfva alla frön till kastskillnad. Om hr rektorn läst hvad Kongl. Maj:t sjelf, vid påbudet om läroverkens förening i kongl. brefvet d. 6 Juli 1849, uttalade såsom dess ändamål, så hade han fått en redigare föreställning om saken. Kongl. Maj:t uttalar nemligen ändamålet helt enkelt vara, att vid elementarläroverken skulle meddelas 5sullständig undervisning i de till allmän medborgerlig bildning hörande ämnen. Emellertid öfverlemna vi åt hr rektorn, att så mycket han vill begrunda dessa skäl, hvilka höra föga eller intet till ämnet, och vilja endast fästa oss vid de betänkliga olägenheter han påstår vara förenade med skolornas sammanslagning, samt det slutomdöme han med anledning deraf fäller om läroverket. Dessa olagenheter äro: Att då en lärjunge väl läser latin, men icke grekiska och hebreiska måste han, under de timmar, då undervisning i dessa språk meddelas, öfvergå till den andra linien, för att deltaga i ett der förekommande ämne. Men då han nu befinner sig på en annan ståndpunkt med dem som åt detta läroämne egnat större antal timmar, kan han följaktligen ej draga tillräcklig nytta af denna undervisning. Denna olägenhet är obeskrifligt lätt hjelpt dermed, att man låter ett modernt språk, t. ex. engelska, på den moderna linien motsvara grekiska och hebreiska på den lärda, då de som icke lära de sednare språken alltid kunna öfvergå till den moderna linien och der befinna sig på samma ståndpunkt, som de öfriga. Denna ordning följer man också i skolans lägre klasser, hvadan man der alls ej vet af de olägenheter, hvarom hr rektorn talar. Den andra olägenheten är: Att på de timmar i engelska och fransyska,