Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 februari 1854, sida 1

ända på hennes axel och gaf henne ett visst kokett behag. De båda systrarne tvungo den otåliga geten att sakta sin gång; men gång efter annan måste de fördubbla de bristfälliga band, hvarmed hon hölls fången och hålla sig fast vid den krans af sjöplantor, som var slingrad kring hennes horn. Höga jubelrop hördes då, afbrutna af Brunettes späda bråkande, som stampade mot marken och skakade sitt trotsiga hufvud. Andra händer, än Josephas och Francines skulle förgäfves sökt tvinga henne till en sådan foglighet, men Francine hade haft henne till amma och geten hade synbarligen detta i godt minne. Mathieu Ropars hade en stund betraktat den nyckfulla striden mellan Brunette och sina båda döttrar, då han kände en hand lägga sig på hans arm; han vände sig om och hans skuldra vidrörde nästan deras mors solbrända och leende ansigte. — -Se på barnen der, sade han, och gjorde henne med en liten nickning uppmärksam på den ystra gruppen. — Gud! Francine faller! utropade modren och tog ett steg fram mot gångstigen; men han höll henne tillbaka. — Var du blott lugn, svarade han; ehvad har du väl att befara, då Josepha passar på