som äro gemensamma för båda linierna, endera måste lida, hvilket då otvifvelaktigt inträffar med den moderna, enär lärarens tid hufvudsakligen tages i anspråk af nybegynnaren. Ö Denna olägenhet är alls icke betänklig. — Undervisningen kan delas på tvenne läslag och den ena afdelningen kan läsa öfver, under det den andra examineras. I de moderna språken kan äfven mycket vara gemensamt. Så är det t. ex. för nybegynnaren ganska helsosamt att lyssna till de mera försigkomnas prononciation. De slutliga olägenheterna äro: Att det är ganska svårt för en lärare att göra undervisningen i gamla geografen (!) gemensam för båda linierna, äfvensom :Olämpligheten af gemensam undervisning kan äfven sägas gälla i flera ämnen, såsom t. ex. theologien, der föredraget synes böra vara olika för klassiska och moderna linien. Alla dessa uppräknade olägenheter äro, såsom hvar man finner, utan all vigt, och det talar i sanning godt för saken, att man icke kunnat uppleta några svårare. Eget är också, att man icke hör några klagomål öfver dessa olägenheheter ifrån den del af läroverket, som hr rektorn här tydligen afser, nemligen den nedra afdelningen. Hvad man der med skal klagar ösver är bristande larosalar, hvarigenom ofta tvenne olika laroämnen, af olika lärare, måste under samma timma undervisas i ett rum, hvilket förhållande man på allt sätt borde söka få afhjelpt. Men detta är en specialomständighet, som gäller härvarande skollokal, hvilken väl ej får tagas i betraktande, då man vill belysa frågan i sin allmänhet. Några andra klagomål har man ej hört omtalas ifrån denna del af läroverket, oaktadt lärarne der hafva ett fyrdubbelt antal lärjungar att undervisa mot dem som undervisas i läroverkets 3 öfversta klasser. Vi kunna således icke finna någon annan grund för hr rektorns framställning än dethos herrar lektorer rådande missnöjet med skolans och det gamla gymnasii förening. Här lärer det väl vara som skon klämmer. De gamla gymnasiilärarne, med sina höghetsrättigheter och beqväma tjenstgöring, finna sig generade att vara bragta i paritet med skolans öfriga lärare. Derföre hafva de öfverallt stretat emot att ställa sig det kongliga påbudet till efterrättelse och göra den föreskrifna föreningen, då de ej kunnat fullkomligt hindra den, åtminstone så lös som möjligt. Alldraminst har det fallit dem in, att ställa sin undervisning i harmoni med skolans, hvadan det händt och händer, att ynglingarne ifrån skolans allvarligare method föras in i en half akademisk läromethod, för hvilken de icke äro tillräckligt mogna. Emellertid hade man kunnat begära, att Läroverkets rektor icke skulle låta denna känsla af missnöje öfver de förra gymnasiilärarnes förändrade ställning, förleda sig till det graverande omdöme öfver läroverkets nedra asdelning, som ligger i de orden, att sammanslagningen af lärdomsskolan och apologistskolan icke uppfyllt det ändamål man dermed sökt, men deremot snarare skadat båda klasserna af lärjungar, både dem, som söka lärd bildning och dem som ägna sig åt det praktiska lifvet. Detta yttrande utmärker tydligen, att läroverket skulle befinna sig på en sämre ståndpunkt än förr, och således hafva gått tillbaka,