Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 februari 1854, sida 2

Savoyen. Jag passerade la Tete noir, och återsåg Chamouny-dalen. ö Det var samma timma på dagen — samma ställe — klippan; blott Gervais fanns der icke. Olverallt herrskade glädje och solljus: astrarne stodo i full blomma, violerna uppfyllde luften med sin vällukt, ja tillochmed alprosorna hade skjutit nya skott. Men Gervais fanns icke der. Jag närmade mig den plats, der han brukade sitta. Hans långa krökta staf, som var omvirad med det gröna bandet med de upphöjda bokstäfverna, låg der. Denna omständighet oroade mig. Jag ropade med hög röst hans namn. En röst svarade: Gervais. Jag vände mig om och såg hans fostermor Marguerite; hon höll Puck i ett band. Jag kände straxt min hund, men Puck tycktes icke igenkänna mig. — Ack, min herre, sade Marguerite till mig, ni har väl icke sett till Gervais? — Gervais? svarade jag. Hvar är han? Då Puck hörde min röst, vände han sig mot mig, liksom för att betrakta mig, och nalkades mig så mycket bans band medgaf. Jag klappade hunddn; han slickade min hand och återvände derpå till sin post. — Ack, sade Marguerite, nu känner jag